Genom skogar där vinden sjunger, där lövens dans aldrig stannar. Tidens flod, den rinner undan, men minnet står, fast allt försvann där. Elden brinner i hjärtats rum, förvandlar aska till evig dröm. Genom tidens flod, vi bär vårt namn, ett eko kvar i jordens famn. Alla himlens stjärnor glöder, historien vilar på sten och sand. Våra steg försvinner i vinden, men marken minns vår varma hand. Elden brinner i hjärtats rum, förvandlar aska till evig dröm. Genom tidens flod, vi bär vårt namn, ett eko kvar i jordens famn. Vi är som vatten, vi strömmar fram, formas om av berg och damm. Men när natten faller, står allt still, och evighetens röst blir till. Elden brinner i hjärtats rum, förvandlar aska till evig dröm. Genom tidens flod, vi bär vårt namn, ett eko kvar i jordens famn. Så låt elden dansa, i flamman klar, i skuggan av allt som en gång var. Tidens flod må rinna fri, men minnen lever – de dör aldri'.