DÖDSDOM
[Intro] Kalla tangenter, ett rum som andas damm pianot faller som ett hjärta utan namn stråkarna kryper som tårar i min hals och mitt i allt jag står, o ser ingen chans [Verse 1] Jag va' ett barn när minnet satts i märgen från ett svek ett år gammal då farsans siluett blev till tomhet Som negativ sparat avtryck av hans frånvaro Innan ja' lärt mig säga pappa eller ens kunde gå När Morsan gled iväg vid femton vá dé nästa söm som sprack Får jag ens ut-tala min sorg utan risk för en attack? Har lärt mig låsa dörrar, notera tonfall i luften Förstår hur alla funkar men ingen vet hur det känns Mina vänner från förr som inte gav mig annat val Skilda vägar runt tjugofem o nu finns några inte kvar Nova min dotter jag har insett dé é kört Och dina ord é dé mest smärtsamma jag nånsin hört Nu är allt bara skärmar, gamla namn som blitt spöken Kämpar för en morgondag men knullas i försöken Faller konstant djupare i ett hål som kan tala Men tråden já lappat med finns inget kvar av [Pre-Chorus] Knappt levt på 38 år, mest överlevt bara med öppna sår jag log när inget gick förklara Nu vet jag vad jag bär o det skrämmer mig mer Diagnosen är inte frihet slutar aldrig ge mén [Chorus] Det här känns som en dödsdom, inte ett enda ljus tänt varje kontakt jag försöker hålla, slits ur min hand igen Vill nå fram men fastnar i varje ord jag säger Själ gjord av glas i skurar av stenar livet slänger Vet inte om det var enklare kämpa mig fram utan karta För trots blivit bekräftad får jag ingen tillbaka Det här känns som en dödsdom, ett förödande besked Riskerar självmord, önskar ingen en dag med min BPD [Verse 2] Konfrontationer som rakblad mot min hals när tonen skiftar Går inte "ta det lugnt" när allt rasar o jag splittrar Försök online som IRL nåt jag mestadels undviker I varje paus, i varje ord dör jag lite Vad jag vill o jag behöver göra står där som ett berg ser vägen men systemet stänger ner o världen tappar färg Tyst borderline, för jag skriker inte ut men i tystnaden bor stormen o jag i dess djup Sväljer orden till halsen blir en källare av järn krig ja kämpat ses först när dé haft mig ihjäl Lögn på frågan om jag mår bra för undvika chocken Risken é du ser mig falla genom isen ned till botten Burit saknad som en kista sen ja inte kunde gå Nu med namn på smärtan ser jag bara en bår [Pre-Chorus] Knappt levt på 38 år, mest överlevt bara med öppna sår jag log när inget gick förklara Nu vet jag vad jag bär o det skrämmer mig mer Diagnosen är inte frihet slutar aldrig ge mén [Chorus 2] Det här känns som en dödsdom, Enbart gravljus tänt varje kontakt jag försöker hålla, slits ur min hand igen Vill nå fram men fastnar i varje ord jag säger Själ gjord av glas i skurar av stenar livet slänger Vet inte om det var enklare kämpa mig fram utan karta För trots blivit bekräftad får jag ingen tillbaka Det här känns som en dödsdom, ett förödande besked Riskerar självmord, önskar ingen en dag med min BPD [Outro] [drums drop out, only sparse piano notes and violin strokes] Pianot ensam kvar, sista tröst som finns en violin som darrar, som om den också minns vet inte hur jag orkar tomhet en dag till Om jag överlever eller, om jag ens vill
