[Intro: nyckelharpa, fiddle, soft rain, steady 6/8] Sommaren var över sedan länge när vi sågs. Regnet målade skogen röd och gul och våt. [Verse 1] På gräset låg två löv efter flera dagars regn. Ett hade färg av glöd, ett bar solens sista sken. De talade om sommaren, om grenen där de hängt, om dagarna som gått för fort och allt de aldrig tänkt. De visste båda vad som kom. De hörde vinden långt. Höststormen gick genom skogen som en gammal, hungrig sång. [Chorus] Håll mig kvar när hösten vänder. Håll mig kvar när grenen släpper. Om vinden tar dig härifrån, ska jag ropa genom skogen. Rött mot gult i frostens rand, två små löv i samma hand. Allt som faller går mot jord, men inte allt går bort. [Verse 2] Först kom bara kalla droppar, sedan böjde sig var stam. Luften fylldes utav virvlar, hela skogen drev omkring. De kröp intill varandra, höll så hårt ett löv kan hålla. Men vinden grep i deras kanter och fick hela världen att snurra. "Håll fast!" Men vinden svarade. "Håll fast!" Men inget stod. Ett rött löv for mot mörkret. Ett gult försvann mot nord. [Chorus] Håll mig kvar när hösten vänder. Håll mig kvar när grenen släpper. Om vinden tar dig härifrån, ska jag ropa genom skogen. Rött mot gult i frostens rand, två små löv i samma hand. Allt som faller går mot jord, men inte allt går bort. [Verse 3] Det röda lövet vaknade bland kvistar, jord och sten. Det reste sig på darrig kant och sökte om igen. Bakom varje våt liten kulle, under varje naken gren, fanns hundra gula höstlöv, men aldrig just den vän. Så gick en dag. Så gick en natt. Så kom ännu en vind. Och allt som nyss låg stilla kastades omkring igen. [Storm Bridge: faster frame drum, hard fiddle bowing, rising folk harmonies] Flyg då, vind! Riv då, regn! Bär mig vart du vill! Över gran och över vatten, över dike, väg och sten. Om du ändå tänker ta mig, ta mig dit där vännen är. Jag har inget kvar att hålla, utom hoppet som jag bär. [Instrumental: fiddle and nyckelharpa in unison, storm suddenly drops] [Verse 4] När vinden till sist tystnade föll löven sakta ner. Det röda lövet såg sig kring och vågade knappt se. Där låg ett gult löv, trasigt efter stormens hand. "Det är inte sant. Jag har hittat dig." Och de skrattade ibland. Inte för att hösten skonat dem. Inte för att allt var helt. De skrattade åt kanterna som vinden slitit fel. Sedan låg de tätt tillsammans under grenens mörka famn, medan frosten gick över marken och snön kom utan namn. [Final Chorus: full folk harmonies, warm but restrained] Håll mig kvar när hösten vänder. Håll mig kvar när grenen släpper. Om vinden tar oss härifrån, må den bära oss tillsammans. Rött mot gult i vinterns rand, två små löv mot samma mark. Allt som faller går mot jord, men inte allt går bort. Håll mig kvar. När hösten går. Allt som faller går mot jord, men inte allt går bort. [Outro: nyckelharpa, wooden flute, soft wind, first snow]
