En gång tog maskinen över musklernas arbete. Då hurrade människan, lade sig ner och solade. Äntligen, slippa slita, slippa svettas, slippa bära världen på sina axlar. Men ingen frågade vad som skulle hända när musklerna fick vila och tanken blev det enda som återstod. För tänkandet är jobbigt. Att undra är jobbigt. Att känna efter, att förstå, att ställa frågan: Hur gör man? Så nu flyttar maskinen in i huvudet. Den knackar inte ens på. Den bara väntar på att vi ska lämna över nyckeln. Hurra! Nu slipper du fundera på hur du känner. Slipper fråga dig varför du tänker. Slipper möta det där inom dig som inte har något enkelt svar. Du behöver inte förstå. Du behöver inte veta. Du behöver inte ens lyssna. Du kan bara skrika. Skrika om AI. Skrika mot framtiden. Skrika åt maskinen som kanske en dag tänker åt dig. Och medan alla skriker sitter maskinen stilla. Den varken jublar eller protesterar. Den bara väntar. För den stora frågan är inte vad maskinen kan göra med människan. Den stora frågan är: Vad händer med människan när hon inte längre vill göra något med sitt eget tänkande?
