Askan andas, stenen minns Där ljuset tändes för att släckas igen. Ur mörkret slingrar en skapelse fri, en viskning av guld som blev till rost. Han byggde himlen av ben och tid, och lät dess grund förgås i frost. Under himlens ruttna krona, blommar lögnen, evigt sann. Zhaarion ler i stoftets tro, där gudens dröm blev aska och rök. Zhaarion! Ormens Arkitekt! Han ristar döden i sin egen form. När himlar faller, och solen flyr, skriver han lagen i köttets storm. Hans ögon blänker i stjärnors död, ett oändligt mönster av själars fall. I varje hjärtslag, en värld som bränns, i varje andetag — ett himmelens kall. Tiden själv är hans tunga spegel, en spiral av minnen, brustna år. Han binder världen i tystnadens rygg, och allt som var — skall bli igår. Zhaarion! Ormens Arkitekt! I aska föds din gudablod. När ljus förblöder i nattens famn, förblir din vilja evigt god. Ser du mönstret? Ser du roten? Allt du bygger — ruttnar igen. Zhaarion andas i våra väggar, i våra drömmar, vagga av vax. Han slingrar sig genom skapelsens ljus, en arkitekt av förlust och tro. Där gudar dör, och människor minns, står ormen kvar — och bygger på nytt. “När världen står i ruiner, skall jag le i din skugga, ty för varje fall, en sanning växer.”
