Upp ur sängen, duschen går fort, ut till bilen, ingen tid är kort. Milen ska ätas, asfalt ska brännas, hjärtat vet exakt vart det ska vändas. På andra sidan landet sker samma sak, två själar i rörelse, samma hjärtslagstakt. Ett snabbt stopp på macken längs vår väg, mackor, is-kaffe – nu är jag på väg. Med rivstart vaknar motor och däck, allt bakom mig blir till ett suddigt streck. Du är där och jag är här, men om bara två timmar är vi där vi ska vara. Vi längtar, vi brinner, vi dras som magneter, ingen kraft i världen kan ändra det vi vet. Bilen flyger fram genom skog och stad, 150 km i timmen och hjärtat slår i rad. Vi accelererar, världen försvinner, timmar blir minuter när tankarna spinner. Snart är du nära, snart är jag framme, snart finns det inget som håller oss isär längre. Vi sladdar in, kastar oss ur, en sekund senare finns bara du. I dina armar stannar allting upp, som om tiden själv gav världen ett stopp. Vi skrattar, vi pratar, vi håller varann, lever i sekunder som känns som ibland att de räcker för evigt, att natten står still, att världen kan vänta om den bara vill. Men lånad tid har ett eget pris, och plötsligt står avskedet där precis. Vi vill inte släppa, vill hålla kvar, men klockan är obarmhärtig och tar vad den tar. Vägen tillbaka känns oändligt lång, mycket längre hem än den var en gång. Tankarna virvlar mellan sorg och rus, mellan minnet av dig och ett tommare hus. Glädjen av stunden vi fick vara vi, byter sakta plats med frågan: “När blir det vi igen, säg?” Kilometer efter kilometer försvinner förbi, mitt hjärta stannar kvar hos dig, ditt hos mig. För kärlekens dragningskraft är starkare än allt, den bryr sig inte om avstånd, tid eller asfalt. När den väl bestämmer sig finns ingen väg tillbaka, två hjärtan hittar alltid hem till varandra.
