**Mardrömmen och slottet.** En gång stod ett hus där jag hörde hemma, med väggar av trygghet, av minnen och tid. Men elden kom tyst genom nattens timmar, och allt som jag kände försvann i ett sken. En liten skatt från de mörkaste rum, något jag trodde var tvunget att räddas. Jag höll den i famnen och sprang genom natten, medan mitt gamla hem försvann. Men när askan lagt sig och vinden blev stilla, då hände det ingen hade förstått. Ur marken där allting en gång hade fallit, reste sig något vackrare än förr. Ett nytt hus med öppna och ljusare fönster, en plats där en morgon kunde börja igen. Och det jag hade burit genom elden fick åter sin plats i mitt nya hem. Så kom samma natt, så kom samma lågor, men varje gång som något tog slut i mörkret föddes något större ur askan igen. Till sist när elden hade tystnat för alltid, och jag stod där med minnenas spår, reste sig inte bara ett hus ur marken — utan ett vitt slott som nådde mot skyn. Då förstod jag hemligheten jag burit: det som är äkta kan aldrig gå förlorat. För livet kan bränna ner våra väggar, men aldrig det ljus vi bär inom oss.
