Kain: Synd är så billigt. För en handfull salt kan en hel stad köpa sig oskyldig. Priset är alltid någon annans namn. Jag känner handeln. Jag gjorde den första affären. Jag betalade jorden med min broders blod. Ändå gav den mig Seth… Jag dödade honom. Ändå fick han en bror. Jag lämnade honom i jorden. Ändå gick hans blod vidare. Min mor höll det nya barnet över marken jag hade öppnat. Hon sade: Gud har satt en annan i Abels ställe. Seth! Ett namn som en hand över hålet. Ett barn fött för att göra min gärning ofullständig. Jag var hennes första barn utanför Eden. Abel var hennes andre. Men jag fick inte ens vara den ende brodern. Jag bar märket. Han bar namnet. Jag byggde staden. Han fick framtiden. Seth! Jag dödade honom. Ändå föddes morgondagen med hans ansikte. Genom varje barn efter Seth fortsatte Abel att gå. Mitt hus gav världen tältet, lyran, järnet. Hans hus lärde munnar att ropa efter Gud. När vattnet drog sig undan var mina namn bara lera. Men ur arken steg det jag redan hade begravt. Seth! Jag bar märket. Han bar namnet. Jag gav världen Nod. Han fick världen efteråt. Jag har sett järnet rosta. Jag har sett kungar bli kalk. Jag har sett gudar byta namn utan att byta hunger. Och i varje sekel kommer han tillbaka. Mjöl på en ny ärm. Bröd i en ny hand. Nu har ännu en man gått i det spåret. Han vägde brödet rätt också när ingen såg. Han gav barnet den varma limpan och tog den kalla till sitt eget bord. Han kallade det inte godhet. Det är det värsta. Godheten bar han som mjöl på ärmen: utan att märka den. Seth! Inget blod under nageln. Nu är hans händer borta, men brödet minns deras form. Ugnen är kall. Ändå luktar staden bröd. Ett barn frågar: Vem bakar i morgon? Ingen frågade vem som byggde Nod. Jag ser renheten och något i mig minns dess namn. Jag ser godheten och önskar ännu att den vore min. Men när jag sträcker handen mot det vita mjölet lägger märket sin hand där först. Jag avundas inte hans bröd. Inte hans ansikte. Inte hans namn. Jag avundas att han kan säga: Varsågod. Och mena det. Avund hungrar inte efter hans bröd. Avund saltar det den inte kan välsigna. Den vill inte bära hans rena händer. Den vill att också de ska lukta blod. Synd är så billigt. Ett namn kostar mindre än bröd. En viskning köper repet. Staden betalar gärna med någon annans hals. Leviathans ögon öppnas bakom varje ruta. Staden blänger. Den ser hans vita ärm. Den ser sina svarta händer. Han anklagar ingen. Han säger bara: Varsågod. Det räcker. Jag ska inte ljuga. Lögnen är ett klumpigt verktyg. Den lämnar märken på tungan. Jag ska bara fråga: Varför är hans ärm vit när regnet är svart? Sedan låter jag frågan vila mellan deras tänder. Saltet gör resten. Jag lägger ingen skuld på honom. Jag lägger bara hans oskuld på vågen. Staden lägger resten. Repet är redan spunnet av tusen artiga tungor. Jag behöver bara visa dem trädet. En god man hänger lätt. Han tror ännu att handen vid hans hals vill känna hans puls. Jag bar märket. Han bar namnet. Jag byggde staden. Han fick framtiden. Jag dödade min bror. Han blev alla bröder. Jag lämnade honom i jorden. Han reste sig i varje god man. Seth. Jag fick inte ens vara den ende brodern! Ugnen är kall. Saltet ligger vitt över den svarta stenen. Ändå luktar staden bröd. Mannen är borta. Abel är inte borta. Seths spår går under varje dörr. Synd är så billigt. Den här gången betalar staden själv. Den här gången ska ingen stå i hans ställe. Första gången höll jag stenen själv. Gud såg min hand och gav den märket. Jag har haft eoner att lära mig: Ett mord med en hand får ett namn. Ett mord med tusen händer får en lag. Den här gången betalar staden. Stenen lämnar jag i deras händer… Ugnen är kall. Ändå luktar staden bröd. Mannen är borta. Abel är inte borta. Seths spår går under varje dörr. Ingen ska stå i hans ställe. Seth! Seth!
