Det bor i mig nu (Swedish Channel Challenge)

***Swedish Channel Challenge 19, Genre: Hurdy Gurdy Theme: Melancholy*** En sång inspirerad från min tid på Ambulansen och lite PTSD Lyrics by: ScreenslaveBlue [Vers 1] Sirenernas klagan skär genom natten, jag springer igen, genom skuggor som jagar. Till en själ som har brustit, där mörkret blev tungt, där kylan har greppat med klor som ej sprungit. En pojke, femton år, i snaran han hänger, en kärlek för dömda, hans hjärta det spränger. Jag skär ner hans kropp, men hans ande är skingrad, en tystnad som vrålar, hans värld är nu tingad. [Refräng] Det bor i mig nu, det gräver sig djupt, en avgrund av skrik som aldrig tar slut. Jag bär det i bröstet, men visar det ej, för vad är era klagomål mot detta, säg mej? Jag plockar ihop er, jag håller er kvar, men vem plockar upp mig när allt bara tar? [Vers 2] En ung mor i skräck, hennes barn i min famn, en flicka så liten, där livet har famlat. Hennes andetag tystnat, så kall mot min hud, hennes skrik som ett eko, jag ber till en gud. Sen en krasch i det svarta, en själ som har spillts, en ung man i bitar, hans hast var hans gissel. Jag pusslar hans kropp, men hans ljus är förbi, jag låser hans smärta i hjärtat på mig. [Refräng] Det bor i mig nu, det gräver sig djupt, en avgrund av skrik som aldrig tar slut. Jag bär det i bröstet, men visar det ej, för vad är era klagomål mot detta, säg mej? Jag plockar ihop er, jag håller er kvar, men vem plockar upp mig när allt bara tar? [Brygga] Jag ser tårar falla för kaffe som skvalpat, för jobb som är gråa, för drömmar som falnat. Men jag har hållit döden i mina sköra händer, sett ljus som har slocknat, hört rop som ej landat. Det är skrattretande lätt, ert gnäll i min värld, när jag bär på ett mörker som aldrig ger sig iväg. [Refräng] Det bor i mig nu, det gräver sig djupt, en avgrund av skrik som aldrig tar slut. Jag bär det i bröstet, men visar det ej, för vad är era klagomål mot detta, säg mej? Jag plockar ihop er, jag håller er kvar, men vem plockar upp mig när allt bara tar? [Outro] Jag vandrar i dagar som töms på sitt ljus, ett skal som ler falskt, ett hjärta som grus. Inuti stormar kaos, en tyngd utan slut, men jag stannar, för någon måste ta rutten ut. Ambulansen sjunger sitt klagande spår, mitt psyke i fragment – men jag bär det så gått det går.