De marscherar i folkdräkt, klädda i skam, Med slipsar av rädsla och händer i kramp. De drömmer om kungar och vita fasader, Men döljer sin rädsla i gamla parader. Blåsippans knektar, ni skäller som hundar, Drömmer om falsk storhet, gamla lögner. Bakom ert leende väntar ett slag, Men vi ser ert hat – och vi spottar tillbaks! De gnäller om trygghet, om gränser och blod, Men backar så snart nån ger svar för sitt mod. De hatar en värld som de inte förstår, Och skyller på barn som flytt ifrån krig och från sår. Blåsippans knektar, ni skäller som hundar, Drömmer om falsk storhet, gamla lögner. Bakom ert leende väntar ett slag, Men vi ser ert hat – och vi spottar tillbaks! Ni pratar om "folket", men pissar på solidaritet, Ni skriker om "heder", men säljer er lojalitet. Er "kultur" är ett skämt, ert "arv" är falsk, När ni för ryssen blottar er hals. Ni drömmer om folkhem och järnridåns rand, Men er politik är ett hål i en sandstrand. Ni stirrar på hud, ni hatar på flit— Men er vision är en grå jävla skit. Blåsippans knektar, ni skäller som hundar, Drömmer om falsk storhet, gamla lögner. Bakom ert leende väntar ett slag, Men vi ser ert hat – och vi spottar tillbaks! Blåsippans knektar, ni skäller som hundar, Drömmer om falsk storhet, gamla lögner. Bakom ert leende väntar ett slag, Men vi ser ert hat – och vi spottar tillbaks!
