[Verse 1] Jag trodde tiden skulle läka allt men vissa kvällar står den still jag hör ditt namn i tysta rum och saknar det som egentligen var falskt Jag letar efter något kvar i lådor, skåp och gamla brev som om mitt hjärta glömt förstå att livet hade andra planer än vi [Pre-Chorus] Och jag försöker skratta igen fast det gör ont ibland jag håller hårt i det lilla som fortfarande känns sant [Chorus] Det var inte jag som tog sista kakan. Det var du, som om allt mitt inte betydde någonting. Som om det lilla vi hade bara kunde försvinna i ett ögonblick. [Verse 2] Min granne tror att jag är en spion. Men i själva verket är det han. Han tittar på mig genom dörrens glipa, jag ser och förstår hans ilska. Av allt skrik och alla bråk finns fortfarande ett eko kvar. Det sitter kvar mellan väggarna, som om huset minns det vi var. [Pre-Chorus] Och jag försöker skratta igen fast saknaden bor kvar kanske är det så man överlever man gråter lite, sen blir man glad [Chorus] Det var inte jag som tog sista kakan. Det var du, som om allt mitt inte betydde någonting. Som om det lilla vi hade bara kunde försvinna i ett ögonblick. [Bridge] Vi möts vid frysen klockan två. Jag vet inte varför, men jag går. Kanske finns det något kvar där som vi aldrig riktigt förstod. Och kanske är det just det fina— att mitt i allt som gick itu kan något fortfarande få mig att le fast allting fortfarande gör ont. [Final Chorus] Det var inte jag som tog sista kakan. Det var du, som om allt mitt inte betydde någonting. Och jag står kvar med smulorna och undrar vart du gick. Min granne tror att jag är en spion. Men kanske såg han allt ändå. Vi möts vid frysen klockan två. Men jag vet inte om du kommer mer. [Outro] Det var inte jag som tog sista kakan... Det var du. Jag låter dig gå
