Din och min kommun? Text och musik: Björn Wadström Det regnar is i gatlyktans sken, En sovsäck på asfalt, ingen hemma igen. Folk går förbi, blickar ner mot sin sko, Som om kylan smittar… ingen vill se ditt bo Vem bestämde att värdet ligger i hus? Utan nyckel , är man bara en sak? Jag är ingen siffra, inget nummer i rad Jag är människa. Nån som borde fråga: ”Varför?” Ingen dörr att stänga, ingen säng att falla i, Bara natten som viskar: ”Här får du aldrig bli.” Stjärnorna ser på, men tänder inget ljus, Det är kallt att vara osynlig… mitt i stadens brus. En dotter ritade ett hus med tre hjärtan på, Nu sover hon på bänken, med en filt hon fått från en främling Skolan blev ett minne, hon försvann I ett rus Kommunen sa ”vänta”, men väntan blev ett kors Det finns ingen lösning i en kristen soppkökskö, Bara ögon som undrar: ”Varför blev du så här, vad?” Vi behöver ingen bön. vi behöver en chans, En plats där vår röst inte drunknar i tystnadens dans. Ingen dörr att stänga, ingen säng att falla i, Bara natten som viskar: ”Här får du aldrig bli.” Stjärnorna ser på, men tänder inget ljus, Det är kallt att vara osynlig… mitt i stadens brus. Men ibland, när någon stannar… möter min blick utan skam, Då känns det som hoppet inte är dött, bara glömt i vårt land En kopp kaffe, ett leende, ett namn som man säger högt Då minns jag: jag är mer än det här… Kanske finns en dörr att öppna, en säng att drömma i, En morgondag som viskar: ”Här får du börja bli.” Stjärnorna tänder långsamt, ett ljus i mörkret nu, Det är värme att bli sedd… fast världen glömmer dig Jag är fortfarande här… Och jag väntar… På någon som ser. På någon som bryr sig. På någon… som hör
