[Intro: Ett lågt surrande] Hmm, hmm, hmm, hmm, hmm Regnet strilar mot caféets fönster och suddar ut gatlyktorna till dimmiga glorior. De stiger och faller, fångade i stadens elektriska puls, precis som allt annat. [Vers 1] En affärsman i telefon går fram och tillbaka utanför, en noggrann arkitekt av sitt eget flyktiga imperium. Han strävar. Han strävar alltid. Ambitionen är ödet [Vers 2] Inne på den slitna virrvarr skivan ligger ett paket socker upprivet, dess innehåll utspillt som små sandkorn. Myror, osedda men säkert närvarande, skulle hitta dit. Attraktionen är ödet, även för de minsta ting. [Vers 3] En klocka på väggen, formad som en gammal radio, tickar med en munter, anakronistisk rytm. Tiden, en obeveklig taxameter, som alltid höjer priset. Kopplingen är ödet, men mätaren stannar aldrig. [Vers 4] En tår fångar ljuset på en kvinnas kind, osedd av de flesta i det fullsatta rummet. En tyst vittnesbörd om ett hopp, en bräcklig, outtalad bön. Ensamheten är ödet, ibland. [Vers 5] Ett skratt bryter ut från ett bord i närheten, ljust och flyktigt. En stund av delad intimitet, en kort illusion av tillhörighet. Gemenskapen är också ödet. [Vers 6] Tapeten, med ett blekt blommönster, lossnar i kanterna och avslöjar spökena från tidigare hyresgäster, tidigare liv. Förgängligheten är ödet [Vers 7] En kvinna, precis som otaliga andra före henne, sitter vid fönstret och smuttar på en ljummen kaffe. Hennes blick vandrar över de förbipasserande ansiktena, sökande, hoppfull. Längtan är ödet, för vissa. [Refräng] Surrandet fortsätter, en konstant påminnelse om de osedda strömmar som flyter genom staden, genom dess invånare. Slumpmässiga möten, missade kontakter, flyktiga ögonblick av delad mänsklighet. Sökandet upprepas, oändligt. Detta är det slutgiltiga ödet. [Outro: tonar långsamt ut] hmm, hmm, hmm, hmm, hmm, hmm, hmm
