S.R.K - Källarlägenhet

Okey , okey, okey, vi tar en djupare låt Fönstren e täckta, mörkret slickar väggens spricka, gardinerna som murar, ljuset kämpar men det kvittar. Betongen känns som mitt skinn, den är kall men alltid kvar, golvet knarrar tyst men det skriker om var jag var. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Lampan flimrar till, taket hänger tungt å pressar, väggen e ett ekande ansikte som snackar men aldrig hälsar. Rören sjunger lågt, varje droppe e som en vers, vilken jävla pers men det enda som droppar är frågor jag aldrig har nåt svar på "Vem är jag?" frågar jag spliffen som står lutat snett, men svaret spricker i tystnad, som tiden jag aldrig släppt. Sprickor som kryper upp som ådror på min köksvägg, men vem fan ser dom? Här nere finns det aldrig nån som räcker till. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Rummet pumpar, å det känns som hjärtat slår i takt, medan luften e så tjock att varje andetag gör mig matt Drömmer mig fritt men gardinerna ljuger, ingenting annat finns, vinden utanför är död, åh här är jag med min senaste insikt [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Taket snackar om en värld som ligger ovanför, men varje blick där uppe gör att mitt hopp bah backar o dör. Ensamheten e min skugga, å den håller mig på plats, men samtidigt kväver den mig långsamt, som en hand över min hals. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Golvet visar vägar till ingenstans, å väggarna suddar ut tiden, förtäckta fönster gömmer mig, men jag undrar "vem fan har jag blivit?" Så jag skrattar, hahaha , kanske för att det är allt jag har, men mitt skratt e tomt, som om rummet stulit rösten å allt jag en gång var. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Mina drömmar hänger lågt, som fukten i takets hörn, där tankar klibbar fast som mögel, dom släpper aldrig mig förens jag dör jag river ner dom med mina bara händer, men vad tjänar det till? Varje gång jag försöker fly, så bygger dom murar som håller mig still. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Mörkret äter upp min tid, varje minut e som en loop, som att jag gått ett varv för mycket, där källaren blivit en hjärnas sjukdom. Fönstren döljer mer än världen, dom täcker allt som va jag, som om gardinerna viskar: ”Du fanns, men du lämna aldrig nåt kvar.” [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Luften e för tung att andas, men ändå fyller jag mina lungor, för varje andetag e en påminnelse att smärtan är min enda funktion här. Klockan på väggen tickar inte, men jag hör ljudet ändå, som om tiden e min fångvaktare, som aldrig låter mig gå. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet "Varför?" frågar jag tyst när jag stirrar i tevens glans, ser min spegelbild i rutan som rubbar mig ur balans. Vem har jag blivit, och vem försöker jag va? Jag samlar skärvorna av mig själv, men dom speglar inget, jag en gång var [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Golvet brister under vikten av allt jag inte vågat bära, som om varje steg jag tar suddar ut spåren som en gång kändes nära. Det ekar i tystnaden, jag hör dom döda viska mitt namn, men vad dom säger e inget jag förstår, bara ett mörker som känns likadant. [Hook] Källarlägenhet i min ängslighet Så jag skrattar, men det bränner i bröstet som en iskall kniv, för här nere e skratt inte glädje, det e ett vapen som används mot mig. Min källarlägenhet e en grav, och jag byggde den själv, för varje sten e en tanke, å varje tanke e en del av mitt fängelse, mitt liv