[Intro - Hurdy-gurdy Drone] [Dark, ominous, building atmosphere] [Verse 1 - Herrgården, Mystiskt] Jag ligger vaken på herrgården Midnatt har passerats för länge sen Gammal säng som knakar i mörkret Del av upplevelsen, tänker jag~ Genom fönstret ser jag henne Vit klänning, långt blont hår Vandrar sakta över gården Stannar, vänder sig, och står Hon tittar upp mot mitt fönster Blekt ansikte, tomma ögon Jag viftar, hon rör sig inte Del av det hela, tror jag nog [Verse 2 - Morgon, Obehag] Morgonen kommer, jag åker hem Frågar personalen om kvinnan i vitt "Vilken kvinna?" säger de Inga skådespelare, ingen föreställning Jag skrattar bort det, säger ingenting mer Men känslan sitter kvar i magen På tåget hem kan jag inte slappna av Ser hennes ansikte i rutan, dimmigt Hon följer min blick [Verse 3 - Tunnelbanan, Förvirring] Tunnelbanans fluorescerande ljus Folk som stirrar i sina telefoner Perrongen fylls, tåget närmar sig Jag väntar där med de andra, de frusna Då ser jag honom vid spårkanten Gråklädd man, alldeles stilla Han vänder sig och möter min blick Sedan kastar han sig, faller, faller Jag skriker men ingen hör mig Tåget kommer, stannar, dörrarna öppnas Folk kliver på som ingenting hänt Men jag står kvar, frusen, kan inte andas Konduktören ropar "Sista tåget!" Men jag kan inte, jag kan inte gå på Dörrarna stängs, tåget försvinner Jag står ensam kvar, vart ska jag ta vägen då? [Verse 4 - Kyrkogården, Skräck Växer] Jag går upp ur stationen Natten har fallit, när hände det? Tar genväg genom kyrkogården För jag måste hem, måste hem, helt enkelt Gravstenar reser sig i mörkret Träd som viskar i vinden som går Mina steg ekar på gruset Jag går fortare, men något följer, jag vet, jag tror Bakom mig hör jag fler steg Samma takt som mina egna Jag stannar - de stannar Jag fortsätter - de fortsätter, de främmande Vågar inte vända mig om Men känner blickar i min nacke Vit klänning i ögonvrån Gråklädd skugga mellan gravarna Kyrkans klockor börjar ringa Fast klockan är inte tolv, inte ett, inte två Varje slag känns som ett namn Och det sista... det sista låter som mitt eget, förstår jag nu [Hurdy-gurdy Solo] [Lingering hurdy-gurdy drone] [Verse 5 - Realisering, Total Skräck] Jag springer nu, springer desperat Genom kyrkogårdsporten, ut på gatan Men gatan känns inte rätt Husen ser annorlunda ut, som från en annan plats, en annan tid Jag känner igen min port, min dörr Men någonting är fel, någonting är konstigt Nyckeln passar, dörrn går upp Men innanför är något fel, helt fel Möblerna finns men de är täckta Damm överallt, som ingen bott här på år På väggen hänger det något~ En tidning... Datum från igår, men pappret har gulnat Spegeln i hallen - jag ser mig själv Men ansiktet är blekt, ögonen tomma Bakom mig står hon i vitt Och han i grått, och de räcker ut händerna mot mig [Outro - Realisering] [Hurdy-gurdy fading, whispered] [Droning fade] [Silence] ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- A chilling Swedish folk-horror narrative told through the dark, droning sound of the hurdy-gurdy, "Vita Frun" follows one person's terrifying journey through three classic Swedish urban legends - only to realize too late that they aren't witnessing these myths, but have become part of them. The story unfolds in present tense, first person, creating immediate dread as events happen in real-time. It begins at a historic manor house where the protagonist is staying as part of an "experience package" - one of those ghost-tourism nights popular in Swedish castles. She sees a woman in white (Vita Frun) walking the grounds at midnight, watching her from below. She waves, thinking it is an actress. The woman doesn't move. In the morning, when she asks the staff about the woman in white, they insist there were no actors, no performances. Unease begins. On the train home, something feels wrong. At the subway station in Stockholm, she sees a gray-clothed man (Gasten) standing at the platform edge. Their eyes meet. The man throws himself in front of the approaching train. The protagonist screams - but no one else reacts. The train arrives, stops, people board normally. There's no body, no chaos. Just normal commuters. She can't bring herself to board, frozen in shock and confusion. The last train leaves without her. Walking home through the darkening city, she takes a shortcut through a cemetery. Night has fallen - when did that happen? Footsteps echo behind her, matching her rhythm exactly. Stopping when she stops, continuing when she continues. She sees white in her peripheral vision, gray shadows moving between gravestones. The church bells begin ringing despite it not being midnight. Each toll sounds like a name. The last one sounds like her own. She runs. Reaches her street, but something's wrong. The houses look different, like they're from another time. Her key works, the door opens - but inside, everything is covered in dust sheets. The apartment looks abandoned for years. A newspaper hangs on the wall, dated yesterday, but the paper itself is yellowed and ancient. In the hallway mirror, she sees her own face - pale, hollow-eyed. Behind him stand the woman in white and the man in gray, reaching out their hands. ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- © 2026 Ande Records Lyrics by Ande All rights reserved. https://ande-records.se/
