Nilkrokodilen och den Förlorade Skogen (Nordic Discord Challenge)

Ur Nilen jag steg, ur dyn och ur tid, med tusen år i mitt skrovliga skinn. Floden viskade: “Lämna mitt vatten i dag, ett rike i mörker behöver din kraft.” Jag lämnade guld och faraoners tron, för en vind som förde mig mot norr och mot skog. I skuggornas kammare, där rötterna slingrar, fanns ett nytt uppdrag som mitt hjärta kunde sjunga. Väktare av den förlorade skogen, vi vakar i natt, när månen förbleknar och stjärnorna darrar. Nilenkrokodilen, med fjäll som en stålvägg, försvaret mot yxan, mot människors svaghet. Jag hörde de gamla gudarnas röst, i suset av löv, i knaken av gren. En gång var jag kung över solstekta sanden, nu är jag en väktare, täckt av mossa och tid. Kleopatras ande, i morgondagg speglad, viskar: “Din styrka är vatten och grönska, inte guld.” I varje förgrening, i varje strilande sav, finns Nilens eviga kraft som nu vakar i skogen. Väktare av den förlorade skogen, vi vakar i natt, när månen förbleknar och stjärnorna darrar. Nilenkrokodilen, med fjäll som en stålvägg, försvaret mot yxan, mot människors svaghet. Djupt i det gröna, där stillheten tronar, möts flodernas viskning och uråldriga sorg. Ingen tron, inget guld, ingen ära att äga — bara skogens puls som i mitt bröst slår. Väktare av den förlorade skogen, hör mitt besvärjelseord! Nilen flyter evigt, en flod från svunna tider. Snap, snap – jag är återfödd i skog, krokodilkungen från flod till träd, här är mitt slott. När dimman lättar och gryningen bräcker, då vilar jag tyst, i det liv som jag väcker. Nilen-Nilen-Nilenkrokodilen… Från flod till skog – evigt, alltid min.