[Verse 1] De anlände sent när natten var kall, och mörkret låg tungt över kalla tjäll. Med ryggsäckar stora och rockar av kol, de bar inga blickar som tål någon sol. Snöglasögon döljde de främmandes syn, när tälten slogs upp under hotande skyn. Vrender gick fram för att hälsa dem där, men fann inget svar från en okänd här. [Chorus] Mobisarna kom till lägret i natt, (Mobisarna kom till lägret i natt,) med tunga säckar, rockar mörka som kol. (med tunga säckar, rockar mörka som kol.) [Verse 2] Och ryktet flög snabbt genom lägrets vrå, om fasor som ingen till fullo kan spå. Ty ordet från dobulis lät som en dom: ett "mobe" är mystik där historien blev tom. De krossar de läger där fötterna står, och lämnar ej vittnen som räknar sina år. I tystnad drog slädar från platsen i hast, när fruktan bet till i den bitande frost. [Chorus] Mobisarna kom till lägret i natt, (Mobisarna kom till lägret i natt,) och rykten spreds om domslut som de bär. (och rykten spreds om domslut som de bär.) [Verse 3] Men gryningen kom med en spelad gest, man låtsades glömma sin fasansfulla gäst. Och generatorns dån gav ett konstgjort sken, fast solen steg sent över frusna ben. Vid tjugofem grader av isande vind, gick gruvarbetarn ut med en stelnad kind. Att gräva ur berget dess glimmande fresto, medan främlingars skuggor blev fler och desto. [Chorus] Mobisarna kom till lägret i natt, (Mobisarna kom till lägret i natt,) medan arbetarna slet i iskall vind. (medan arbetarna slet i iskall vind.) [Verse 4] Damalen gick fram till de tysta i rad, och talade danska, så vänlig och glad. Hennes stämma bar darrning av dobulisk art, en misslyckad mask som blev genomskådad snart. Men skepnadens blick bakom mörknat glas, gav tecken av tomhet och kargt obehag. Bland skägget drog dragen i dunkel gestalt, innan arbetet fortsatte, tyst och kallt. [Chorus] Mobisarna kom till lägret i natt, (Mobisarna kom till lägret i natt,) och mötte vänlig röst med frusna blickar. (och mötte vänlig röst med frusna blickar.) [Outro] Och det va tyst (Och de va tyst) (tyst)
