Jag ler när de frågar hur allting är, men bär på en tomhet jag inte kan dela här. Jag saknar något jag inte kan namnge, en plats där inget vill ha mer. En tystnad inte känns som flykt, utan som ett hem jag glömt förut. Minnen som liten i olika baksäten, blickar ut över de gula fälten. Det är kväll i mig fast dagen brann, jag ler åt folk men släpper ingen fram. I bröstet bor en stilla strid, mellan den jag är och den jag vill bli. Som barn var framtiden nån annans problem, jag trodde på sommaren, jag trodde på vintern. Jag minns hur tiden gick långsamt då, en dag kunde räcka till allt man behövde få. Jag sprang utan mål, men kände mig hel, i gångarna av guld där världen stod still. Ta mig till rapsfälten, låt mig gå vilse igen, för en dag behöver jag inget ansvar, ingen vän. Låt pollen fastna på hud och själ, jag bryr mig inte om allergin, kastar min medicin. Ta mig till rapsfälten, där både barn och vuxen bor... I samma gula dröm – där jag vet vem jag tror. Kanske är saknad bara min kompass, den pekar mot något jag nästan haft. Och varje gång oron kryper mot, ser jag rapsen vaja och minns vart jag stod. Ta mig till rapsfälten, låt mig gå vilse igen, för en dag behöver jag inget ansvar, ingen vän. Låt pollen fastna på hud och själ. Jag bryr mig inte om allergin, kastar min medicin. Ta mig till rapsfälten, där både barn och vuxen bor, i samma gula dröm – där jag vet vem jag tror.
