Severin, du går så tyst, längs den frusna älvens kant. Ingen möter längre din blick, ingen tar dig i hand. Det viskas lågt i varje hus, när skymningen faller in. Men ingen säger högt, vad som hänt den natten, Severin. En lykta brann i fönstret, fast huset stått tomt i år. Kyrkan stängde porten, när du kom för att be. Prästen gjorde korstecken, men ville inte se. Du tvättar dina händer, i vatten som färgas grått. Men du säger ingenting, minnet är redan blott. Severin… vad såg du där? Vad var det du gjorde? Vad bar du hem i din famn? Var det sorg eller var det synd som brände ditt namn? Säg mig varför, Severin. Var det kärlek som gick för långt? Var det vrede, var det flykt, eller något vi aldrig förstått? När klockorna ringer om söndag, ser du upp – men ler inte till. Något rör sig i skuggan bakom dig… fast du står still. Severin… vad såg du där? Vad var det du gjorde? Vad bar du hem i din famn? Var det sorg eller var det synd som brände ditt namn? Han lämnade inga spår i snön, men snön låg bränd och svart. Korpar satt i granens topp och väntade stilla i vakt. Severin… din skugga är lång. Fast månen står så låg.
