Vi skulle spela krocket. Det var någon som sa att det var en bra idé. Det var varmt. Gräset var nyklippt. Barnen var fortfarande kvar. Ingen av oss visste att det skulle bli en fråga om princip. Först handlade det om bågar. Sedan om regler. Sedan om vem som egentligen flyttade på sin boll. Efter en stund spelade vi inte längre krocket. Vi spelade mot varandra. Bollarna försvann genom häckar, över gräsmattor, ut på gatan och vidare in i nästa trädgård. Ingen brydde sig om nästa båge. Det viktiga var att den andre inte fick ligga kvar. Tilde stod tyst. Klara också. De lade ner klubborna som om de gav upp ett språk de inte längre ville tala. De gick in. Sedan dess har ingen frågat om vi ska spela krocket. Inte ens Hasse.
