Pojken och månen Tex och Musik: Björn Wadström En pojke tittar, ser månen i nattens sken, Ljuset som speglas, så tyst, så stilla. Han undrar om livet är vad han ser, Om världen är mönster, om tidens spel han ser. Livet är ord vi ger, en historia vi skapar, Kol i våra kroppar, kraft som bär. På atom-nivå smälter allt bort till mönster, Livet träder fram i en melodi. Och pojken ser månen, tänker på allt han vet, Liv och tid, rörelse, mönster som vi sett. Inte bara kol, inte bara tid, Allt blir mönster och energi, i medvetandets växling. Han ser ljusets dans, hör nattens mjuka ljud, Innan tolkning, allt är rått och o-form-at. Medvetandet formar, skapar liv ur hans blick, Varje ögonkast blir en värld, varje känsla blir en tanke. Partiklar svävar i flera tillstånd på en gång, Sannolikhetens dans, där allt kan bli sång. Månen speglar mönster, världen osedd, Allt kan bli liv, formas, tar form. Och pojken ser månen, tänker på allt han vet, Liv och tid, rörelse, mönster som vi sett. Inte bara kol, inte bara tid, Allt blir mönster och energi, i medvetandets växling. Han blundar försiktigt, känner världen omkring sig, Råa signaler och mönster, allt han tar in. Livet är inte bara kol, det är process och lek, Ett kosmiskt mönster, och pojkens blick är dess mätning. Och pojkens blick blir hans melodi
