Kain Lever (Akt 1: Sång 6)

Kain och Kör: Gud är död nu! Vi syndar fritt nu! Liket ligger kallt men butiken öppnar! Gud är död nu! Vi syndar fritt nu! Salta brödet! Höj era glas! Ingen ser oss! Ingen dömer alls! Kain: Jag föddes efter frukten. Eden var redan stängt. Mina föräldrar lärde mig att olydnad var vårt första språk. De sade: Var din broders väktare! Jag såg på mina händer och frågade: Varför skulle jag börja där?! Kain och kör: Kain lever! Nod lever! Märket brinner än! Vi bor öster om Eden! Vi går aldrig hem! Kain lever! Jag lever! Broderns blod blev lag! Vad gör det? Vi syndar fritt här! Och går aldrig tillbaks! Kain: Gud föll här. (Hahaha!) På svart sten mellan skyltfönster, rullgaller, våta kvitton och munnar som sa: "Ha en bra dag." Vi drog en vit duk över hans ansikte. Någon tog hans ring. Någon tog en bild. Och jag sa: Öppna butikerna. Och alla gick in. Liket är vårt fynd! Liket är vår tur! Jag såg honom i glaset. Inte Gud. Mig. En mun med salt under tungan. Ett ansikte som vill bli sett och kräks av synen. Viderī!? Allt jag ser har bara vider i. (Hahaha!) Kain och kör: Kain lever! Nod lever! Märket brinner än! Kain lever! Jag lever! Broderns blod blev lag! Vad gör det? Vi syndar fritt här! Och går aldrig tillbaks! Kain: Här säljs lugn på burk. Här säljs förlåtelse på rea. Här vägs människan i kilo, i timmar, i pris. Konditorn: Här säger munnen: Jag förstår. Och hjärtat säger: Jag kan inte. Här går ett namn från mun till mun. De säger det som om det smakar gott. För honom smakade det salt. Och jag står kvar. Kain och kör: Ett namn! Ett namn! Dela det! Vrid det! Bär det! Var är din bror? Konditorn: Jag såg honom. Kain: Var är din bror?! Konditorn: Jag stod kvar. Han bad om en dörr. Han bad om en röst. Han bad om en hand. Och handen blev kvar hos mig. Jag kunde ha sagt: Nej. Men Nod hade redan lärt min mun att öppna sig först. Kör: Festa! Dansa! Skratta! Blunda! Kain och kör: Ni hänger lyktor i varje sår. Ni saltar namnet så det aldrig dör. Ni låter såret stå öppet och kallar det minne. Ni ser en broder gå ensam ut och säger: Det ordnar sig. Gud är död nu! Vi syndar fritt nu! Gud är död nu! Friare än Gud! Ni dansar kring stenen som om den var en dörr. Ni pekar på kroppen och säger: Nu är vi större än förr. Men ingen blir större av att ingen ser. Ingen blir fri av ett dött öga. Kain: Nod ligger inte österut. Nod står här. I dörren som inte öppnas. I rösten som stannar i halsen. I handen som aldrig sträcks fram. I munnen som säger: Jag förstår. Medan brodern går ensam ut. Nod lever när någon ser och ändå står kvar. Nod lever när ett namn blir lättare att bära än en människa. Varje dörr. Varje hand. Varje mun som kunde sagt nej. Eden blev ett varuhus. Abel blev ett namn. Kain och kör: Kain blev alla som stod kvar. Kain lever! Nod lever! Märket brinner än! Vi bor öster om Eden! Vi går aldrig hem! Kain lever! Jag lever! Broderns blod blev lag! Vad gör det? Vi syndar fritt här! Och går aldrig tillbaks! Gud är död nu! Vi syndar fritt nu! Salta brödet! Höj era glas! Ingen ser oss!