En elektrisk puls i natten... hud mot stål. Kallt krom… regnet slår mot vindrutan. Vi letar efter meningen bland glassplitter... Ett heligt ögonblick när bromsarna ger vika. KRASCH! KRASCH! KRASCH! KRASCH! Rost och värme målar nya mönster. Ärrvävnad pulserar under bältets grepp. I skrynklig plåt finns vår fantasi! Det finns ingen återvändo... bara symmetri. KRASCH! KRASCH! KRASCH! KRASCH! Förvridna axlar och glas som regnar... Vi är maskinerna, och maskinerna andas nu. Köttet försvinner i en symfoni av friktion... Det finns ingen gräns, bara en ny form. KRASCH! KRASCH! KRASCH! KRASCH!
