----------------------------------------------------------------------------------------------- ###The Wind Carried Two Names### Two sailors Jack & Henry, in love but exposed, hear their names sung by the wind during a storm. As the mast shakes and the crew lose heart, they realize that Hu Tianbao is watching over them. The wind becomes their first blessing and the proof that their love belongs even on the open sea. ----------------------------------------------------------------------------------------------- NDC TT Genre: Pirate rock / Sea Shanty Theme = Mythological creatures ----------------------------------------------------------------------------------------------- Fem slag från mastens hjärta tre rep som sjunger falskt i vinden och jag hör något som liknar våra namn som om nån gömt två röster i segelduken och låtit dem driva som glömd last Du stod lutad mot relingen, som om världen tippade din väg med händer som höll i tystnad starkare än järn Jag vågade inte säga något, rädd att saltet i luften skulle bli vittnesbörd, eller avslöja mig med sin bittra smak Men vinden—den lille fan—viskade dina konturer ändå spridda som smulor från skeppsbröd över mörkt vatten Och när vågen slog snett mot styrbord var det som om varje droppe bar en stavelse som om havet prövade tungan på ditt namn och höll det i sin mun för att känna vikten innan det kastade tillbaka ljudet mot oss För vinden bar två namn, våra namn, som ofärdig bön men ändå hel den vred sig runt masten som om den valt sin flock och varje liten virvel slog mot plankorna som ett ja ett jävligt envis ja, som höll sig fast trots stormens hunger Hu Tianbao höll vakten, det märkte till och med repen som slutade skava Jag minns hur du skrattade när lanternan svajade som om dess fladdring var ett hemligt språk och du tolkade det rätt varje gång Du sa att om världen ville vräka oss överbord skulle den gjort det för länge sen men nåt i riggen vägrade släppa taget som om en kaninpäls mjuknat runt knutarna och gett dem nytt tålamod För vinden bar två namn, våra namn, som skeppsklockans egna dröjdeklang den slog dem genom dimman tills besättningen tystnade och ingen våg kunde dränka den stämman för när en gud valt sida, då lutar havet ditåt också fast ingen vågar säga det rakt ut I ett ögonblick var allting stilla inte som lugn—mer som att stormen höll andan och gav oss tid att höra vårt eget mod Du tog min hand, som om den vore ett roder och sa att om vinden valt oss då är vi skyldiga att följa den För vinden bar två namn, våra namn, och vävde dem genom svallens kant som ett hemligt tecken för alla som trott sig stå ensamma Hu Tianbao log genom stormens tandade mun och världen—fast jävligt motsträvig—fick finna sig i att två mäns röster kunde bli en fyrbåk av trots
