Under blygrå himlar vandrade vi ut, små gestalter i vinterns famn Snö föll stilla över världen som om tiden höll andan Jag sprang, jag log, jag glömde mig själv tills marken försvann under min fot Ett steg fel en glidning in i något främmande Varmt i det kalla mörkt i det vita I snön föll jag in i en doft av skam och jord De skrattade, och ljuden skar genom mitt hjärta som glas Jag ville försvinna smälta bort med isen Men vintern såg allt och glömde inget Mina overaller, fläckade av förnedring bar doften som ett sår Jag stod stilla – ett barn i världens kant Ögon som pekade, röster som ekade för högt I snön föll jag in i en doft av skam och jord De skrattade, och ljuden skar genom mitt hjärta som glas Jag ville försvinna smälta bort med isen Men vintern såg allt och glömde inget Och ibland, när snön faller i tystnad känner jag den där dagen igen Som om barndomen ropar från under isen
