[Pratat Intro] "Till mina vänner. Till mamma. Till mina bröder. Tack för att ni stått kvar, även när jag själv inte riktigt gjort det. Det här är jag." [Vers 1] Mitt huvud är en flod som aldrig rinner still, den söker nya vägar dit den själv vill. Tusen små idéer som dansar i mitt bröst, ibland blir de till musik, ibland blir de till tröst. Jag tappar mina nycklar och glömmer var jag var, men finner nya världar i en tanke jag har. Jag kan vara ett kaos, ett oväder på en gång, men ibland ser jag vägen där ingen annan ser en gång. [Refräng] Så tack till er som stannar kvar, när jag tappar fotfästet och inte finner svar. När tankarna blir höga och nätterna blir långa, står ni kvar bredvid mig när de flesta hade gått. Jag är kanske lite kantstött, lite trasig här och där. Men det finns någonting inom mig som fortfarande brinner här. Jag tänker aldrig byta bort den människa jag blev. För trots allt jävla kaos så står jag stolt ävem om lite kantstött o skev. [Vers 2] Ibland lägger sig mörkret som dimma över land, och jag tappar riktningen och tappar bort min strand. Jag vandrar genom tankar som inte hittar ro, och undrar vart jag är på väg och vad jag egentligen tror. Men under all den tystnad finns en liten låga kvar, en envis liten glöd som vägrar slockna av. Och när morgonen kommer, hur kall den än kan va, så reser jag mig sakta och försöker börja om igen. [Refräng] Så tack till er som stannar kvar, när jag tappar fotfästet och inte finner svar. När tankarna blir höga och nätterna blir långa, står ni kvar bredvid mig när de flesta hade gått. Jag är kanske lite kantstött, lite trasig här och där. Men det finns någonting inom mig som fortfarande brinner här. Jag tänker aldrig byta bort den människa jag blev. För trots allt jävla kaos så står jag stolt ävem om lite kantstött o skev. [Vers 3] Jag har aldrig varit enkel, det har jag aldrig sagt, jag har burit mina stormar och min egen jävla last. Men alla mina sprickor har fått släppa in ett ljus, och alla mina misstag har lett mig till mitt hus. Jag behöver inga händer som vill forma om mitt jag, ingen som vill bestämma hur jag borde leva varje dag. Jag behöver bara människor som kan se mig som jag är, och säga: "Du får vara du, vi finns fortfarande här." [Bridge] För jag är inte mina mörkaste dar, inte bara alla fel som jag har. Jag är skratten, jag är tårarna, jag är vägen som jag valt. Jag är allt jag någonsin varit, allt jag ännu inte vet. Och kanske är det just det som gör livet värt att leva. [Refräng] Så tack till er som stannar kvar, när jag tappar fotfästet och inte finner svar. När tankarna blir höga och nätterna blir långa, står ni kvar bredvid mig när de flesta hade gått. Jag är kanske lite kantstött, lite trasig här och där. Men det finns någonting inom mig som fortfarande brinner här. Jag tänker aldrig byta bort den människa jag blev. För trots allt jävla kaos så står jag stolt ävem om lite kantstött o skev. [Final] Så om jag försvinner bort i tankar utan slut, om vägen känns för lång ibland och ljuset tycks ha flytt, så vet jag att ni finns där, att jag aldrig står helt ensam. Ni är hamnen när det stormar, ni är elden när det skymmer. Och jag ska fortsätta vandra, även när min väg är svår. Med en envis glöd i hjärtat ska jag möta varje vår. För jag är inte hel, men jag är den jag blev. Med alla mina brister och de ärr som livet skrev. Jag är inte alltid enkel, men jag står för den jag är. Och jag byter aldrig bort mitt jag för allt som världen bär.
