Gudsfruktan (Akt 1: Sång 3)

Konditorn: Jag håller upp dörren innan någon hinner be. Jag ger min plats till den som skakar. Jag går hem med den gamle när det blivit mörkt. Jag säger: Ta min hand. Inte för att hjärtat är rent. Inte för att jag vill. Jag gör det för att Han ser. Kör: Han gav sitt bröd. Konditorn: För att Han ser. Kör: Han stannade kvar. Konditorn: För att Han ser. Han bet tillbaka orden. Kör: För att Han ser. Konditorn: God. Snäll. Varm vän. Han ler och hjälper. God. Snäll. Öppen hand. Han bär det tunga. Men i mig sjunger: Synd. Törst. Äckel. Galla. Jag är så falsk. Gud ser min hemlighet. Jag suktar efter din fru när jag häller upp ditt vin. Jag håller dörren åt henne och smutsar ner allt jag tänker in. Jag stjäl dricksen från bordet när ni vänt er om. Jag säger: Den låg inte där. Och ni tackar mig ändå. Jag strör socker över brödet när köket blivit tyst. Jag vet vad som finns därunder men gör smaken nästan mild. Jag säger din hemlighet vid bordet bredvid. Jag ser den gå från mun till mun och låtsas bli förvånad när den kommer hem till dig. Jag hör en man slå i marken. Blod vid hans panna. Först blir allt så stilla. Sedan blir blodet varmt i mig. Sedan går jag fram och håller hans hand. Konditorn och kör: Bröd! Salt! Socker! Synd! Vänlig. Sjuk. Mild. Vanhelig. God. Snäll. Varm vän. Gud ser min hemlighet. Konditorn: På torget ligger Han under vit duk. De säger: Han är död. De säger: Nu är vi fria. Men varför känns regnet varmt? Varför tittar fönstren när jag går förbi? Varför smakar allting salt? Kaffet. Smöret. Kyssen. Brödet. Har vi förgiftat allt? Salt i bönen. Salt i såren. Salt på tungan när jag säger: Amen. Tänk om Han fortfarande ser mig när jag plaskar runt i synden? Jag är inte god. Inte snäll. Inte trevlig. Jag är lika förkastlig, lika äcklig som du. Om du blott visste vad jag bär i själen skulle du också hata mig nu. Men masken gör att du inte skådar hur vidrig jag är idag. Den ler åt dig. Den frågar: Hur är läget? Den hjälper dig hem med ena handen och håller den andra över munnen. Konditorn och kör: Det är bara vår döde Herre som skådat mitt äkta jag. God. Snäll. Varm vän. Han ler och hjälper. Ren. Mild. Öppen hand. Han bär det tunga. Jag gör det för att Han ser! God. Snäll. Varm vän. Han är död! Han är död! Ingen dom! Ingen skuld! Bröd! Salt! Socker! Synd! Konditorn: Tänk om Han fortfarande ser! Vem är rädd för Satan? Jag fruktar Gud! Han är den ende som ser synden under min hud! Om Herren är död vem håller då handen när jag vill slå? Vem stänger munnen när den vill såra? Vem gör mig mild när jag bara är rädd? Kör: God! Snäll! Varm vän! Konditorn: Jag är så falsk! Kör: God! Snäll! Varm vän! Så jag faller på knä och jag ber: Låt Herren vara död. Låt Herren vara död. För då väntar helvetet inte mer för synden jag la i mitt bröd. Men om Han fortfarande ser mig är jag redan förlorad. Och om Han verkligen är borta vem hindrar mig då från att bli det jag är? Kör: Gud ser. Konditorn: Låt Honom vara död. Kör: Gud ser… Konditorn: Din hemlighet. Jag blir sedd! Kör: Jag vill inte bli sedd!