[Vers 1] Började resan på Södersjukhuset, en kort färd hem Till de röda kvarteren, där jag fann min egen rytm Nittiofyra kom T-banan, jag var bara tre år Men för mig har det alltid funnits, så långt minnet når Från första stegen på gården till där jag står idag Samma luft, samma tegel, samma andetag En livstid av minnen i varje hörn och varje vrå Här har jag vuxit, här ska jag alltid gå. [Vers 2] Jag har sett fasader blekna och få ny färg igen Sett vänner dra vidare, men jag är ortens vän Mellan Flaten och fältet, där horisonten är bred Hittar jag ett lugn som ger själen lite fred Det är inte bara arkitektur och raka snitt Det är känslan av att marken jag går på är mitt En lojalitet som sitter djupare än vad folk tror I hjärtat av sjutton, där min trygghet bor. [Refräng] Mitt kära Skarpnäck, här hör jag hemma En melodi av tacksamhet med min egen stämma Borta bra men hemma bäst, det är ingen kliché Det är här jag vill finnas, det är här jag vill se Solen gå ner över taken av rött I mitt kära Skarpnäck, där jag aldrig blivit trött. [Vers 3] Vissa frågar om jag inte vill se något nytt Men varför lämna hamnen när stormen har flytt? Hundraåttian och åttioettan, de rullar troget förbi Hundra- sjuttitvåan och trean, en välkänd symfoni Åttahundrasexton tar mig ut om jag nu vill Men jag trivs allra bäst när jag bara sitter still Här finns ingen plats för den urbana sorgen Bara ett gung, i brandparkens stora gunga Ett liv i harmoni, tryggt förankrad på gården. [Brygga] Det är mer än bara en postkod, mer än bara ett namn Det är famnen som håller mig, min säkra hamn Inga planer på att flytta, ingen väska som är packad För varje dag i hundratjugoåtta är jag evigt tacksam. [Refräng] Mitt kära Skarpnäck, här hör jag hemma En melodi av tacksamhet med min egen stämma Borta bra men hemma bäst, det är ingen kliché Det är här jag vill finnas, det är här jag vill se Solen gå ner över taken av rött I mitt kära Skarpnäck, där jag aldrig blivit trött.
