[Intro] “Ha en bra dag.” “Ha en bra dag.” “Ha en bra dag.” Håll käften. [Vers 1] Men håll käften, kärring, du får inte rabatt på ditt kaffe bara för att livet gav dig dålig smak, ha en bra dag, hoppas allt smakar, säg till om det är något mer jag kan förstöra åt dig idag. Om jag bara fick säga vad jag vill, göra vad jag tänkte, åh gud vad blodet stänkte, men jag ler så fint och nickar mjukt och stoppar hela vrålet mellan tänderna så länge. Jag är så trött på folk, ibland behöver jag idiot-tolk, någon som kan översätta “jag är viktigast i världen” till vanlig jävla svenska. Influencers med telefoner tar selfies och hånler över bordet, som om varje människa bakom disken är en kuliss i deras skitiga lilla story. Men jag knyter näven, naglarna river flatan, vreden är inte kvävd, den bara väntar bakom hakan. [Refräng] Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! Vi vill le! Vi vill tiga! Vi vill bita tills vi blöder! Håll käften! Le ändå! Svälj tungan! Stå! Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! [Vers 2] Pompösa bankmän talar så högt om ansvar och ränta att man undrar om blodet flyter trögt, som om deras slipsar sitter för hårt runt halsen på någon annan stackars jävel. “Det är marknaden”, säger de, “det är frihet”, säger de, “det är bara så det är”, och jag står där med brickan i handen och tänker att friheten alltid verkar ha tänder. Ha en fin kväll, hoppas ni trivdes, hoppas notan inte stör er heliga aptit, hoppas ni kvävs på era små principer men lämnar dricks innan ni går härifrån. Jag biter kind, jag sväljer blod, jag står så rakt och talar lågt, för vreden är ett djur i koppel och kopplet är min lön. Men varje gång jag säger “välkommen åter” dör något snällt i mig, och någonstans långt bakom ögonen börjar hela rummet brinna. [Refräng] Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! Vi vill le! Vi vill tiga! Vi vill bita tills vi blöder! Håll käften! Le ändå! Svälj tungan! Stå! Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! [Bridge] “Jag förstår.” “Det ordnar sig.” “Jag hämtar någon annan.” “Jag beklagar.” “Det var tråkigt.” “Jag ska lösa det.” “Självklart.” “Inga problem.” Jag förstår. Jag förstår. Jag förstår. Jag förstår. Nej. [Vers 3] Jag hatar inte människor, bara människor som pratar, andas, kräver, pekar, gnäller, människor med små problem och stora röster, människor som tuggar med själen öppen. Jag hatar att jag hatar dem, jag hatar att jag ler, jag hatar att jag kan, jag hatar att jag blir så jävla bra på att försvinna mitt framför er. “Absolut, jag löser det”, säger munnen, medan huvudet målar väggarna röda, “självklart, inga problem”, säger kroppen, medan hjärtat står och vrålar: döda. Inte någon särskild, inte på riktigt, inte så, inte än, inte här, bara den där förbannade saken i luften som gör att jag måste buga för misär. Så jag knyter näven djupare, ler bredare, håller käften hårdare, och vreden växer inte längre i mig jag växer i den. [Breakdown] SVÄLJ TUNG! KNYT HAND! STÅ STILL! LE SNÄLLT! TALA LÅGT! HÅLL KÄFT! TA SKIT! SE! HÖR! DÖ! SE! HÖR! DÖ! JAG FÖRSTÅR! DET ORDNAR SIG! INGA PROBLEM! HA EN BRA DAG! NEJ! SVÄLJ TUNG! KNYT HAND! STÅ STILL! VI VILL SE! VI VILL HÖRA! VI VILL KÄNNA NÅGOT DÖ! [Final Refräng] Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! Vi vill le! Vi vill tiga! Vi vill bita tills vi blöder! Håll käften! Le ändå! Svälj tungan! Stå! Vi vill se! Vi vill höra! Vi vill känna något dö! [Outro] “Ha en bra dag.” “Ha en bra dag.” “Ha en bra dag.” Håll käften.
