Jag bär ett gammalt land i min slutna hand En spegling av en flod som inte längre rinner Gränser är linjer dragna i sjunkande sand Det ansikte jag minns nu långsamt försvinner Är jag här, eller är jag kvar i ekot av en röst? Själen är en främling med egen kropp Vi söker värme, tro och tröst Och bygger katedraler av ett krossat hopp Ett plus ett är inte två Det är en större ensamhet En droppe som förenas med ett gränslöst hav Nostalgi är inte längtan hem Det är smärtan av att veta att hemmet är en dröm Skuggorna faller över ruinens golv Där det regnar på helgon och på damm Klockan har stannat, den slår aldrig tolv Och ingen båt kan bära oss ända fram Varför dela upp världen i "ditt" och i "mitt" När vinden inte känner några murar eller pass? Friheten vi ärvde, det var aldrig helt fritt Ett brinnande ljus bakom det tunnaste glas Håll ut lågan Gå över bassängen Låt inte vinden ta den Ett steg för mänskligheten Ett steg för den tysta tron Om ljuset slocknar dör världen i sin egen kyla Jag ställer ner ljuset vid kanten av min tröskel Och ser hur mina fötter blir till sten och jord Här finns ingen utgång, ingen gyllene nyckel Bara tystnaden mellan våra största ord Rysslands björkar växer nu i Italiens dimma Två världar som smälter samman till en enda bild I den sista sekunden, i den sista timma Är människan äntligen från sig själv skild Ett plus ett är inte två Det är en större ensamhet En droppe som förenas med ett gränslöst hav Nostalgi är inte längtan hem Det är smärtan av att veta att hemmet är en dröm Ett plus ett Det är bara ett Håll ljuset brinnande Håll ljuset brinnande
