[Intro] [SFX: karusellaxel skriker rost | skev speldosa | lågt publiksorl | tält-eko] [Delivery: torrviskande, nära strupen] Välkommen, välkommen — till tältet där ingen bär mig, bara min funktion. Jag vaknar i sågspån som extrapersonal i gryningsobduktion. Morgonen stämplar min panna: "på med grin" — ren rutin, och karusellen skramlar som en kundvagn full med benvit disciplin. ( whoop yeah ) [Verse 1] [SFX: käppslag i trägolv | kort skratt som stannar för länge] [Delivery: inside-pocket, käkar ihop] Jag gör elitidrott av att få på mig strumpor utan protokoll, linoleumet dömer mig som grannen genom säkerhetskedja och titthål. Jag drar på mig dagen som en hyrd uniform från en nedlagd kiosk, sydd i "det är lugnt", fållad i "ingen fara" — ett host och hela sömmen loss. ( loss, loss ) Jag skrubbar huden ren men får inte loss tjänsteansiktet jag fått, vissa kvällar sitter kvar som rök i käke, jacka, steg och brott. Spegeln läser upp standardsvar: "har du provat att andas?" i kromad ironi, jag står där som kampanjmaterial för haveri, vikt i fyra, klar för periferi. ( mmmh ) Masken går dubbla skift, stämplad på panik-OB. Munnen kan repliken men minns inte hur man håller käft i fred. Nervsystemet går blåljus; skallen står tom som pendeltågsstation i snö, och bröstkorgen rycker i nödbromsen så rent att publiken kallar det show. ( show ) [Pre] [SFX: mynt mot plåt | torr inandning nära mic | tältduk vrids] [Delivery: viskkramp till triolrusch] Jag låser käken som stöldgods bakom plåt och kodad metall. 1-2-3 / 4-5-6 — jag räknar tills rummet krymper runt strupen till ett skal. S-s-svälj och sälj det dyrt, säg "det är lugnt", säg "jag har kontroll" — fast insidan låter som glas i ICA-kassar mot nattasfalt efter tolv. ( mmh ) [Chorus] [SFX: jubel på nedslag | skev calliope i moll | blöt applåd] [Delivery: sönderskuren climax, bred vokal] Det här är Sorgens Tivoli — där jublet börjar samma sekund jag faller. Där skadeglada händer håller puls till varje felbelastning i min stomme. Det här är Sorgens Tivoli — blåmärksrevy i lågprisfolie, och varje "bra jobbat" betyder: gå sönder renare, vi vill se hur ytan kommer. Det här är Sorgens Tivoli — narrativet från ett jävla narrs narrativ, i en clowns värld där min panik får sponsorplats, premiumpris och repris. Det här är Sorgens Tivoli — dom blir som varmast när jag havererar, så jag bugar i gruset som om kraschen ingick i priset, service och devis. ( yeah ) [Verse 2] [SFX: popcornmaskin som syrgasläcka | bussluftbroms långt bort | golvet andas] [Delivery: inside-pocket, ihopvikt och torr] Jag har lärt mig "tyst" i fler dialekter än busslinjer hemifrån stan, lärt mig nicka tjänstvilligt med blodsmak, automatkaffe, koppar och skam. Folk vill ha färdigtext i handflatan, plastad, luktfri, blankpolerad refräng, jag kommer med grus i halsen och skulder som aldrig bokförts klart i någon pärm. Dom vill ha välputsad lättnad, helst i tre ord och utan kladd, men jag orkar knappt sitta kvar när mitt eget liv går på scen i ett rum varje natt. Ändå går jag ut i ljuset som om strålkastare inte var visitation, jag drar ett skämt och hör spikpistol i bröstkorgen — dom kallar det gensvar, infästning, relation. ( gensvar ) [Bridge] [SFX: speldosa nära som tandgnissel | tältläcka | sorl som blir för varmt] [Delivery: skamviskande -> surge-triplets] Jag vill slita av mig ansiktet som en tröja som luktar gammal stress, säga: jag är inte ert helgnöje, jag är bara slut i hela elsystemets mess. Men ringmästarn slickar läppen: "en volt till" — prissätter min yrsel som merit, och sorlet blir hemtrevligt fult, som grannar som applåderar när ambulansen redan kört förbi. M-mask, mervärde, manér, minuttaxa, mygel, misär. Mina minsta mirakel mals ner till mätbar omsättning här. Tar jag paus spricker berättelsen i sömmen, säger dom med len kultur — vem borstar upp mina tänder ur sågspånet och skickar fakturan till konsten och retur? ( vem, vem ? ) [Chorus] [SFX: orkestern välter fram | publikstamp i golv | ringmaster: "Encore!"] [Delivery: raseri i sönderriven falsett] Det här är Sorgens Tivoli — där jublet börjar samma sekund jag faller. Här säljs varje felsteg som bonusmaterial, varje blackout som final. Det här är Sorgens Tivoli — biljettpris: allt jag sväljer för att inte störa, återköp: noll, men dom ropar "geni" när jag kraschar enligt kommunal manual. Det här är Sorgens Tivoli — jag står toppad på affischen för mitt eget haveri, sanning före puts, även när den luktar verkstadsgolv, järnfilspån och batterisyra. Det här är Sorgens Tivoli — jag faller, visst, men någon får stå för självrisken: jag reser mig skevt och stoppar tillbaka jublet i deras halsar tills tältet lär sig lyssna. [Outro] [SFX: karusellmotor dör | applåd blir stuprörsregn | tom hall-eko -> tystnad] [Delivery: efterskallsviskning] Ridån går ner. Jag står kvar ändå. Och hör hur klappet träffar konturen, av någon jag leasar ut kvällsvis mot slitageavgift och show. ( whoop yeah )
0/500