Solen bränner… vinden fladdrar… och jag har redan gett upp på frisyren. Solen var stark, vinden var snäll, Jag gick ner till stranden för att bara må lite väl. Havet var svalt, jag dök i som en säl, Men när jag kom tillbaka – då var sanden överallt. I fickorna, i naveln, i håret och på tån, Som om stranden tänkte: “Du, jag följer faktiskt med hem idag.” Jag skakade och skakade, trodde allt var lugnt, Men ödet stod och fnissade – nej, det var inte lugnt. För när jag äntligen fått bort sanden ur banden, När sandalerna andas igen – då jäklar! Då kommer en sten och sätter sig fast, Som en liten påminnelse om att sommaren går snabbt. Men hörru, dansa ändå, du vet hur det känns, Svensk sommar är krokig men alltid någonstans varm. Sol, vind och en sten i foten — Och ändå är det vi som håller låten. Jag gick på bryggan, barfota och fri, Men där låg stenen, som om den tänkte: “Dig ska jag ha, min vän.” Jag hoppade till, svor tyst för mig själv, Barnen stod nära – jag fick låtsas vara snäll. Jag satte mig ner, skulle pilla bort eländet, Då kom någon och frågade: “Är det du som äger kapet?” Nej du, jag äger inget – jag försöker bara leva, Men sommaren är fin, även när den svär och skevar. För när jag äntligen fått bort sanden ur banden, När sandalerna andas igen – då jäklar! Då kommer en sten och sätter sig fast, Som en liten påminnelse om att sommaren går snabbt. Men hörru, dansa ändå, du vet hur det känns, Svensk sommar är krokig men alltid någonstans varm. Sol, vind och en sten i foten — Och ändå är det vi som håller låten. – Ja du… sanden försvinner med tiden. Men stenen? Den sitter där som livet självt: lite skevt, lite jävligt, lite roligt ändå. Men vi dansar! För det är sommar, det är sol, och svensk sommarsväng… det är kultur i min bok. Sten i foten… sand i banden, Sommaren är kort… men vi har varann’. Sommarsväng – aldrig riktigt bra, Men jävligt härligt ändå… ja du.
