(Vers 1) I en stad där regnet aldrig vilar där själar går i gummi och grått bor Åke På-Lassån – han tvivlar på vad han nyss gjort, och på sitt förnuft så smått. Han var 25, med hjärtat fullt av hunger och blickar som sökte nån slags tröst men varför blev det Herr-Bilsviks lugg där han sjunker? En man med trälim, 77, och björkkäpps-röst. (Refräng) Ay, mi corazón, vad har du gjort nu? Kärlek som luktar terpentin och lim? Hela staden viskar: “Det där är sjukvu!” Men Åke brann, som spåntak i ett litet rim. (Vers 2) Hans pappa skrek: "Det där är oförlåtet! Min gamla slöjdlärare? Är du helt förstörd?” Åke svara: “Men han höll i skäret, jag var gråten, och i hans skrubb dofta livet som en annan värld.” Folk på ICA tittar nu med rynkad panna, och korvkillen ropar: “Hörde du, det är sant!” De säger Åke blivit nån slags gammal-manna- -fetischist, men kärlek lyder ej förnuftets kant. (Refräng) Ay, mi vergüenza! Åh, skammen är djup. Hans hjärta slåss mot varje blick han får. Herr-Bilsvik ropar: “Kom hit, min lilla sup!” Men Åke tvekar nu – vad var det han såg? [modulasjon] [intens flamencorytme] På torget står en tant och skriker: “Han kysste honom bakom återvinningskärl!” En hund börjar yla – det blir kriser och Åke springer, röd i kind, från hela sin värld. (Vers 3) Han drömde om flamenco i Madrid, med passion, kastanjetter och eld, Men han fick en gubbe i väst och tweed. Och en kärlek som doftar verkstad och mjöldamm fälld. Men kanske är det just i krisens kittel, som sanningar smälter fram som guld? För trots skammen, ryktena och sitt sprittel-fnitter, – kände Åke: “Jag var faktiskt aldrig så full.” (Siste refräng) [rolig, men stolt] Ay, mi corazón, jag valde en väg så skev, men vem kan säga vad som är normalt? Kanske Herr-Bilsvik var min själsförste chef, i slöjd och kärlek – och det är ju också valt. [Instrumental] [Fade-out]
