Återta orden Text och musik: Björn Wadström Jag vaknar i en berättelse… ord som redan rör sig… världen formas i språket… innan jag ser den själv… Det som upprepas blir större… det som känns blir sant… vi blir till i bilden… av hur vi möter varann… Men livet fortsätter nära… utan stora ord… ett hjärta som öppnas stilla… en blick som möter en annan… Vi måste återta vår egen stad, från rädslan som växer rad för rad… inte fastna i berättelsen, vi måste återta vår egen stad… Människan formas i språket… i hur vi ser varann… skillnad blir en mur… eller ett liv som andas… Barnen behöver skolan… tid att växa i ro… de äldre behöver omsorg… någon som stannar kvar… Vi behöver rent vatten… för allt som lever här… Allt det enkla försvinner… när tanken blir för stor… Inte “ni”… inte “dom”… bara hur vi ser… inte hat som språk… bara nu… bara här… och vattnet som rör sig… genom allt vi är… Vi måste återta vår egen stad, från rädslan som växer rad för rad… inte glömma det som är verkligt här, vi måste återta vår egen stad… Det känns som något är fast… som om världen redan är klar… men varje ögonblick rör sig… i hur vi ser det vi ser… En tanke kan bli ett rum… ett rum kan bli en värld… och världen skiftar stilla… när vi ser lite klarare… När vi ser utan att döma… blir det som finns mer nära… när vi lyssnar utan att hålla fast… släpper något sitt tag… Vi måste återta vår egen stad, från bilden som håller oss kvar… inte leva i andras berättelse, vi måste återta vår egen stad… Jag vaknar i en berättelse… ord som redan rör sig… världen formas i språket… innan jag ser den själv…
