[Intro – ensam varm gitarr, mycket nära röst] Det är sent nu. Huset sover. Klockan går. Jag sitter kvar. [Paus] Det är först när allt blir tyst man hör vad man tänker. [Vers 1] Det finns saker jag borde sagt när orden fanns kvar. Små meningar jag sparade till en bättre dag. Men dagarna går. Och orden blir gamla. Till slut vet man inte om de fortfarande ska sägas. [Pre-Chorus] Så jag sitter här med lamporna släckta. Och låter natten fråga klart. [Refräng – låg, varm, enkel] NÄR ALLT BLIR TYST hör jag mig själv. NÄR ALLT BLIR TYST finns inget att gömma. Ingen att övertyga. Ingen jag måste va. Bara jag. Och det jag har kvar. [Kort instrumental – gitarr och cello] [Vers 2] Jag har blivit bra på “det är lugnt”. Bra på att nicka. Bra på att gå vidare innan någon frågar igen. Men vissa kvällar kommer allt ikapp. Inte som en storm. Mer som regn mot ett fönster. Det bara finns där. [Pre-Chorus] Och kanske måste inte allt lösas ikväll. Kanske får vissa saker bara göra ont. [Refräng] NÄR ALLT BLIR TYST hör jag mig själv. NÄR ALLT BLIR TYST finns inget att gömma. Ingen att övertyga. Ingen jag måste va. Bara jag. Och det jag har kvar. [Bridge – nästan viskat, bara piano] Jag tänker på människorna som fortfarande finns här. De jag borde ringa. De jag borde hålla kvar lite längre nästa gång vi ses. För vi går runt som om vi har tid. [Paus] Det kanske vi har. Men vi vet inte. [Instrumental build – cello, låg gitarr] Så imorgon… ska jag säga det. Inte perfekt. Inte stort. Bara: Jag är glad att du finns. [Paus] Det räcker. [Sista refräng – fortfarande återhållen] NÄR ALLT BLIR TYST hör jag mig själv. NÄR ALLT BLIR TYST förstår jag lite mer. Jag behöver inte vinna. Behöver inte förstå allt idag. Jag kan låta natten komma. Och ändå vara kvar. [Outro – nästan talat] Det är sent nu. Huset sover. Klockan går. [Paus] Jag borde också göra det. [svagt andetag] God natt. [Gitarren klingar ut]
