[Verse 1] Vinden vek för vårens solsken, gatan glömde vinterns frost. Khamid mötte blicken genast, främlingsleendet blev ljust. Ilva var ett namn han saknade, stunden drog dem bara med. Inga ord som sanning vaknade, båda gick sin egen led. [Chorus] Ilva, Khamid, sommardagen, främlingar i stadens ljus. Ingen visste vad som skriven stod i ödets tysta hus. Leendet som båda delade, gömde hemligt tecken än. Ingen aning om vad spelades, eller att de möts igen. [Verse 2] Kvällen kom och vägen vände, stegen möttes än en gång. Tecken från vad ingen kände, staden sjöng en sällsam sång. Längsmed havet gick de sakta, delade en kvällsmat där. Pratade om allt de maktade, allt som livet med sig bär. [Chorus] Ilva, Khamid, sommardagen, fann ett samtal utan tvång. Glädjen växte mitt i hagen, stunden blev till fågelsång. Främlingar som saknat orden, hittade en enkel ton. Bästa mötet här på jorden, vänskap utan definition. [Verse 3] Ilva mindes bittra tider, ex-man som tog unga år. Khamid mindes Tunis-strider, fästmöns svikna, gamla spår. Båda insåg mitt i natten: "Som ett ex blir jag en maritt." Skrattet speglades i vatten, natten gav dem drömmen fritt. [Chorus] Ilva, Khamid, sommardagen, allt var över, allt var slut. Bara minnet kvar i hagen, lyckan som fick andas ut. [Whispered] Ilva, Khamid, sommardagen, allt var över, allt var slut. Bara minnet kvar i hagen, lyckan som fick andas ut.
