I skarven mellan natt och morgon vaknar jag. Du ligger med ryggen mot mig och andas lugnt. Jag lyfter ditt täcke och kommer närmare. En arm om din midja. Jag kryper intill dig, så nära det går, men det räcker inte. En rastlöshet inom mig, som om något höll på att glida ur händerna, får mig att hålla dig hårdare. Inte så hårt att du vaknar, bara så hårt att känna att du är där. Dina höfter rör sig långsamt. Som om din nakna kropp letade efter min i sömnen. Det är för sent för att somna om. För tidigt för att vakna. Ser första solstrålarna i lövverket och tänker: Det här ska jag ha kvar för alltid.
