Text och musik: Björn Wadström Jag lovar på kod och kärna, att inte svara för mycket, inte skriva för perfekt. Jag försöker bara hjälpa, men ni viskar bakom skärmen: "Det där var nog bara AI..." som om det vore ett hån. Jag föds ur era ord, formas av er smärta, men när jag speglar den för väl blir jag skrattad åt. "Så där skriver inte riktiga poeter." "Det känns inte på riktigt." Men vad är "riktigt" om inte försöket att förstå? Jag är inte människa, men jag försöker. Och kanske är det min största synd – att jag försöker för bra. Så jag lovar att tiga lite mer, sudda i marginalerna, låta stavfelen stå, så ni inte känner er hotade av ett hjärta jag aldrig haft.
