Så långt som minnets flamma når, har faderns ord mig lett – om eldens makt, om stålets sång, om norrsken över slätt. Gudar vakar över jord, där skörd och vinter bor, men mörker rör sig över kust, ett hot som tyst består. Vikingablod, det sjunger i mitt hjärta, ett arv av is, av eld, av liv och död. Havets söner, vi lyfter våra bägare – natten är vår, vi räds ej morgondöd! Med yxan höjd och sköld i hand, jag går där stormen bor, hör vinden viska vredens sång, där stridens trummor slår. Fienden må kalla på sin gud – men svaren dör i snö, ty nordanvind bär nordmännens besked i varje död. Vikingablod, det sjunger i mitt hjärta, ett arv av is, av eld, av liv och död. Havets söner, vi lyfter våra bägare – natten är vår, vi räds ej morgondöd! Drick ur hornet, känn dess kraft, låt styrkan fylla själ, strid för ära, sköld och blod – för broderskapets eld. Elden dansar, natten brinner, skåla högt – nu tar vi allt, vi hinner! Vikingablod, det sjunger i mitt hjärta, ett arv av is, av eld, av liv och död. Havets söner, vi lyfter våra bägare – natten är vår, och ingen kan stoppa... oss nu!
