[Refräng – Intro] Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Mer! Vi ger de små till Moloch! Vi ger Baal vårt begär! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! [Vers 1] Hon stod inte vid ett altare, hon satt vid vårat bord. Hon lärde oss att hunger var det vackraste vi gjorde. Hon gav oss nya speglar, nya kroppar att begära. Hon lärde oss att tomhet bara betyder: ta mer nära. Hon sade: “Du förtjänar.” Hon sade: “Du är fri.” Och varje gång vi föll för det kallade vi det för liv. Vi fyllde våra händer, vi fyllde våra hem. Men allt vi tog från världen gjorde hålet större än. [Refräng] Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Mer! Vi ger de små till Moloch! Vi ger Baal vårt begär! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Ishtars barn! Ishtars barn! Födda utan frid! Moloch tar de minsta! Baal tar vår tid! Ishtar matar synden tills själen svälter mer! [Vers 2] Vi lade barn i mörka rum, vi kallade det fred. Vi såg dem växa rädda under himlar fulla av led. Klusterbomber över taken, eld i sovande kvarter. Vi sade: “Det var nödvändigt.” Moloch sade: “Ge mig mer.” Vi skrev det i protokoll, vi vägde det i tal. De minsta blev till siffror, och siffrorna till Baal. Vi såg på genom skärmar med middagen i vår hand. Och någonstans blev framtiden ett lik i främmande land. [Brygga] Hon bad oss aldrig knäfalla. Hon bad oss bara se. Hon gjorde varje lust till lag. Hon gjorde varje sår till mer. Hon gav oss inga kedjor. Hon gav oss öppna händer. Och vi bar själva offret fram till hennes andra gudar. Hon kallade det kärlek. Hon kallade det val. Vi föll för hennes viskning och byggde hennes sal. [Refräng] Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Mer! Vi ger de små till Moloch! Vi ger Baal vårt begär! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Ishtars barn! Ishtars barn! Födda utan frid! Moloch tar de minsta! Baal tar vår tid! Ishtar matar synden tills själen svälter mer! [Vers 3] Baal stod högt på muren med järn kring sin hand. Han talade om ära, om blod för fosterland. Han sade: “Nåd är svaghet. Medlidande är skam.” Och vi som fruktade mörkret gick frivilligt i hans famn. Vi höjde våra fanor, vi sjöng hans gamla ord. Vi bad om starka ledare och fick en slaktad jord. Vi bad om ordning, renhet, en fiende att slå. Och Baal gav oss en väg där ingen fick gå. Han lärde oss att hata allt mjukt, allt svagt, allt sant. Så vi blev hans trogna barn med blod på varje hand. [Breakdown] MOLOCH! Ta de minsta! BAAL! Ta vår frid! ISHTAR! Mata hungern! MER! MER! MER! MOLOCH! Barnen brinner! BAAL! Staden blöder! ISHTAR! Modern ler! MER! MER! MER! Inga horn! Ingen tron! Bara vi! Bara vi! Vi behövde inga tempel! VI! BLEV! DEM! [Final Refräng] Ishtar viskar! — Vi lyder! Modern säger! — Mer! Vi ger de små till Moloch! Vi ger Baal vårt begär! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Ishtars barn! Ishtars barn! Födda utan frid! Moloch tar de minsta! Baal tar vår tid! Ishtar matar synden tills själen svälter mer! Ishtar matar synden tills själen svälter mer! [Outro] Modern säger: Mer. Vi lyder.
