Tack, men Nej Tack!

Jag suckar. Och nej – det är inte en inbjudan. Inte till era slides, era pekpinnar eller era röster med facit i hand. Jag sa inte “hjälp mig” – jag sa “fan va störigt”. Men ni hörde ett tomrum ni kunde fylla med er själva. Det är inte hjälpen jag saknar. Det är respekten. Utrymme att få va skarp utan att först bli förminskad. Tack, men nej tack. Jag löste det igår. Ni kom in med lösningen när problemet redan var mitt spår. Tack, men nej tack. Jag är inte er lilla vän. Spara era råd tills ni märker att jag ber om dem. Ni tror ni hjälper. Men ni hindrar. För varje gång jag tar plats måste jag ta dubbelt så mycket för att inte bli krympt till hälften. Jag ber inte om instruktioner. Jag ber om att få va människa. Och det borde vara nog. Det är inte hjälpen jag saknar. Det är respekten. Det ni kallar lösning är bara ännu ett sätt att ta plats. Tack, men nej tack. Jag löste det nyss. Men säg gärna “smart av dig” om ni nu måste säga nåt alls. Tack, men nej tack. Jag suckar om jag vill. Och sen går jag vidare och gör det jag gör – med stil. Det är så tyst, det ni inte ser. Hur många steg jag tar i förväg för att ni inte ska få chansen att förklara det jag redan vet. Men vet ni vad? Jag var redan framme. Tack, men nej tack. Det här är mitt rum. Mitt sätt. Min suck. Min lösning. Punkt.