[Vers] I ett land av betong och blå skärmglöd, där min ensamhet laddas upp som ett moln. Vänner är notiser, deras kärlek en lajk, och tomheten växer i cacheminnets diken. [Refräng] Ett digitalt hjärta som väntar på svar, men inga händelser händer – inga meddelanden kvar. Jag köper min tröst i en algoritms famn, ensamhetens nätverk – det tränger genom varje barriär. [Vers] Jag äter min middag med en skugga till bords, skrattar åt skämt som ingen hör, men alla delar. Kaffet är kallt som en nedladdad sång, och tystnaden pingar mig hela dan lång. [Refräng] Ett digitalt hjärta som väntar på svar, men inga händelser händer – inga meddelanden kvar. Jag köper min tröst i en algoritms famn, ensamhetens nätverk – det tränger genom varje barriär. [Brygga] Ett felmeddelande blinkar – “Ingen anslutning finns”, men ingen ser när jag kraschar, när mitt gränssnitt går sönder. Artificiell röst viskar: “Du behöver inte vara ensam”, samtidigt som den säljer min data till den som ger mest. [Slutrefräng] Så jag stänger av allt, men världen glider vidare, ett nätverk av spöken, alla uppkopplade – men ihåliga. Ensamheten har fiber, den suger ut mitt sista bitflöde, och systemet arkiverar mig – en skugga i molnets köld.
