Vers 1 Kvällen började så oskyldigt med ett glas som blev till två Någon sa: “Vi tar en till!” Ingen tänkte: “Hur ska det här gå?” Patricia log, Virre skrattade stämningen var lätt och fri Men någonstans bland glas och skratt tog kvällen en annan stig. Refräng Hasse gick till Bodegan Det fanns inget mer att göra Han hade försökt att medla men ingen ville höra Hasse gick till Bodegan med ett lugnt “lycka till” Två envisa viljor kvar i stormen och en kall öl som väntade still. ⸻ Vers 2 “Nu får ni väl lugna er…” “Nej, men lyssna på mig först!” “Kan vi bara…” “Nej, det kan vi inte!” Han stod där som hela FN mellan två fronter utan slut Varje ord gjorde allting värre och ingen hittade ut. Han provade logik och resonemang han skämtade för att lätta på trycket Men när ingen längre lyssnade förstod han ganska mycket. Refräng Hasse gick till Bodegan Det fanns inget mer att göra Han hade spelat diplomat men ingen ville höra Hasse gick till Bodegan för han kände sin begränsning väl Ibland är den klokaste lösningen att lämna slagfältet själv. ⸻ Stick Han försökte med humor Han försökte med förnuft Han försökte byta samtalsämne och rädda den sista skvätten luft. Han sa: “Är någon hungrig?” Ingen svarade. Då visste han. ⸻ Vers 3 Så han reste sig helt stilla sa: “Ni löser nog det här.” Ingen märkte ens att han gick förrän stolen bredvid var tom. På Bodegan satt han lugnt med ett leende i sitt glas För ibland är den bästa medlingen att lämna plats. ⸻ Sista refräng Hasse gick till Bodegan och det visade sig bli rätt För när stormen väl bedarrat var allt precis som vanligt igen. Hasse gick till Bodegan ingen såg när han försvann För medan Virre och Patricia fortfarande höll varsin brand… Outro Han gav inte upp. Han försvann som vanligt.
