Vårt Fynd (Akt 1: Sång 1)

Kain: Regnet fyllde torgets mun. Vit duk. Svart sten. Något låg därunder och staden kom igen. Ingen klocka slog i natt. Ingen stjärna föll. Bara flugor, gamla rännor, bara Gud på torgets golv. Medborgare. Kunder. Före detta troende. Frukta inte. Det är en kropp. Den väger ingenting nu. Den ser ingenting nu. Den kräver ingenting nu. Kör: Bara en kropp! Bara ett fynd! Bara en himmel som sjönk i egen dy! Bara ett lik! Bara en gud! Bara ett ansikte som tappat allt sitt ljud! Konditorn: Vi drog bort duken. Den satt fast i huden av regn och salt. Han luktade källare, gammal rökelse, öppet avlopp, ett förruttnat altare. Hans läppar var blå som mynt. Hans naglar fulla av jord. Ett öga öppet mot himlen. Ett öga fullt av en död liten fluga. Hans krona var stulen. Hans bok var blöt. Hans blod rann svart mot en igensatt brunn. Och någon viskade: “Nu är vi fria.” Kain: Ta hans ring! Kör: Gör den till guld! Kain: Ta hans bok! Kör: Gör den till skuld! Kain: Ta hans kors! Kör: Gör det till skylt! Kain: Ta hans kropp! Kör: Gör den till vinst! Kör: Liket är vårt fynd! Liket är vår fred! Vi plaskar genom synd med himlen ruttnande bredvid! Liket är vår rätt! Liket är vår lag! När guden ligger öppen är varenda hunger helig idag! Kain: Jag såg en kropp och tänkte: plats. Jag såg en tystnad som kunde prissättas. Jag såg en ring och visste: staden behöver lag. Bagarn: Jag såg en kropp och tänkte: täck honom. Jag hade mjöl på ärmen. Jag hade bröd att bära hem. Jag sade: Rör honom inte. Men torget hörde inte mig. Konditorn: Jag såg hans öga. Inte dött nog. Inte borta nog. Jag ville le. Jag ville säga: Ha en bra dag. Jag ville lägga socker över smaken i min mun. Men något under duken såg ut som om det såg. Men om han aldrig räknade varje hand vi trampade på, varför skulle vi ångra allt vi behövde få? Om han aldrig såg oss svälta, såg oss tigga, såg oss slå, varför skulle vi bära något vi kan sälja på? Kain: Hans tystnad blir valuta. Kör: Hans kropp blir marknad nu. Kain: Hans tystnad blir valuta. Kör: Hans kropp blir marknad nu. Kain: Vi byggde en scen över bröstkorgen, hängde ljus i hans öppna sår. Vi tappade regn från hans panna på flaska och sålde det som heliga tår. Vi tryckte hans blick på trasiga tröjor. Vi drack där hans skugga låg. Vi dansade runt den svullna kroppen och kallade förruttnelsen vår lag. Blandad kör: Gud är död! Gud är död! Gud är död! Gud är död! Ingen himmel! Ingen skuld! Ingen domstol utan guld! Gud är död! Gud är död! Ingen ängel! Ingen eld! Ingen herde över fält! Gud är död! Gud är död! Bara sten! Bara hud! Bara regn på döder gud! Gud är död! Gud är död! Köp hans tystnad! Sälj hans namn! Bär hans blod i öppen hand! Gud är död! Gud är död! Ingen ser! Ingen ser! Ingen väger vad vi gör! Gud är död! Gud är död! Gud är— Konditorn: Varför är tyget varmt? Kain: Det är regnet. Konditorn: Varför rör sig hans bröst? Kain: Det är vinden. Konditorn: Varför blundar ingen när han tittar? Kain: Låt honom ligga. Låt honom ligga. Konditorn: Ser Han oss? Kain och kör: Nej. Nej, nej. Han är död. Han är död. Han är död. Han är död. Han är död. Kain: Lägg tillbaka tyget. Torka bort regnet. Öppna butikerna. Tänd skyltarna igen. Konditorn: Men varför blundar ingen? Kain: Öppna butikerna. Liket är vårt fynd. Vi plaskar genom synd.