[Intro – klarinett-doina, fri rytm, talat] Häll upp. Inte för att jag är törstig. För att törsten redan vet mitt namn. [Vers 1 – snabb freylekh] Jag vakna’ i rännstenen, munnen full av grus, med gårdagens förbannelser i fickan på mitt hus. En kanna för min skam, en flaska för mitt blod, en sup för varje vän jag svek när jag behövde mod. Jag drack för att bli varm igen, jag drack för att bli fri, jag drack tills hela världen blev en sned melodi. Men när morgonen bet mig med sin kalla, vita tand, stod törsten vid min säng och höll mitt tomma glas i hand. [Refräng – tavernakör] Häll upp! Häll upp! Låt glaset bli fullt! Törsten har tänder och tuggar mitt guld! Jag dricker för värme, jag dricker för frid, men törsten dricker mig, en klunk i taget, vid. Häll upp! Häll upp! Låt korken gå av! Jag dricker mig levande ner i min grav! Jag ber om en droppe, jag får bara mer ju mer jag häller i mig, desto torrare jag blir. [Instrumental – klarinett skrattar, fiol svarar, tramp och handklapp] [Vers 2] På brännvin och vin, på rom och på öl, på löften i glas som går sönder i kväll. Jag skålade högt med en främling vid dörr’n, han sa: “Det blir bättre.” Jag sa: “Häll upp igen, hörn.” Jag drack för min mor och jag drack för min far, för varje förbannad sak som fortfarande var kvar. Jag drack för de döda, för de som gick fri, men varje gång flaskan blev tom stod den törstig bredvid. [Refräng] Häll upp! Häll upp! Låt glaset bli fullt! Törsten har tänder och tuggar mitt guld! Jag dricker för värme, jag dricker för frid, men törsten dricker mig, en klunk i taget, vid. Häll upp! Häll upp! Låt korken gå av! Jag dricker mig levande ner i min grav! Jag ber om en droppe, jag får bara mer ju mer jag häller i mig, desto torrare jag blir. [Vers 3 – mörkare, fortfarande dansande] Jag såg en man dö bakom krogen i natt, han bad om lite vatten, jag gav honom skratt. Inte för att jag ville, inte för att jag var grym, men min egen torra hals hade gjort hela världen stum. Han låg där i regnet med blod i sin mun, jag stod med min flaska och bad honom om en klunk. Han såg på mig länge, sen såg han inget mer, och jag drack för att glömma hur törstig döden ler. [Doina – nästan utan takt, ensam röst] Jag trodde flaskan var en dörr. Jag trodde botten var ett slut. Jag trodde natten kunde svälja mig och spotta ut mig ny. Men varje glas jag lyfter lyfter något upp ur mig. [Bro – tavernakör, först lågmält] Han dricker för sin hunger. Han dricker för sin skam. Han dricker för sin vrede. Han dricker för sitt namn. Han dricker för att glömma. Han dricker för att se. Han dricker tills hans hjärta inte vet vad mer det ber. [Breakdown – stompad, allt snabbare] TORR MUN! SVART TUNG! HÄLL UPP! EN GÅNG TILL! TOMT GLAS! TOM KROPP! HÄLL UPP! TILLS JAG DÖR! MER VIN! MER ELD! MER NATT! MER FEL! JAG DRICKER! JAG DRICKER! MEN TÖRSTEN DRICKER MIG! [Final Refräng – allt går fortare, skrattande klarinett över mörk text] Häll upp! Häll upp! Låt glaset bli fullt! Törsten har tänder och tuggar mitt guld! Jag dricker för värme, jag dricker för frid, men törsten dricker mig, en klunk i taget, vid. Häll upp! Häll upp! Låt korken gå av! Jag dricker mig levande ner i min grav! Jag ber om en droppe, jag får bara mer ju mer jag häller i mig, desto torrare jag blir. [Outro – musiken faller isär] En sista. Bara en sista. Häll upp. …varför är jag fortfarande törstig?
