Modern: Jag spädde grytan med ännu en kopp vatten. Jag skar brödet i fyra skivor och gjorde fem. Jag sade: Tugga långsamt. Jag sade: Det räcker. Modern och kör: Det räcker... Det måste räcka... Modern: Mina barn lärde sig hunger genom min mun. Gud såg dem tugga långsamt för att lura magen. Han såg. Sedan föll Han. Det svarta regnet lade sig i vårt bröd. Jag sade: Det är bara salt. Det går att äta. Jag har sagt det räcker så många gånger att orden smakar salt. Modern och kör: Det räcker... Det räcker... Modern: Men under regnet viskade en Moder som aldrig bett ett barn att nöja sig. Hon sade: Din kropp är inte född för brist. Din mun är inte skapad bara för att säga nej. Du har nekat dem nog. Du har nekat dig ännu mer. Modern och kör: Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Mer! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Modern: Jag hade glömt att jag hade hud under förklädet. Att huden kunde hungra utan hunger i magen. Mina händer mindes bara skålar, feber, små ryggar i mörkret. Ishtar sade: Du är mer än handen som serverar. Mer än munnen som avstår. Mer än kroppen som håller andra varma och själv går kall. Hon lade sitt namn under min tunga. Det smakade inte salt. Det smakade: Mer. Modern och kör: Mer... Mer... Modern: En man med mjöl på ärmen kom genom regnet. Han lade en varm limpa i mitt barns händer. Jag sade: Jag kan inte betala. Han sade: Det är bara bröd. Sedan gick han ut i det svarta regnet. När jag såg upp var han borta. Mitt barn åt utan att räkna tuggorna. Brödet mättade barnet. Ishtar frågade: Och du? Vem skär brödet åt din mun? Vem håller värmen kring din kropp? Vem säger: Det räcker när du ber om mer? Du kallade bristen kärlek. Du kallade hungern plikt. Du kallade varje nej för ett rent hjärta. Jag kallar dig vid namnet du hade före barnen. Jag kysser saltet från din mun. Jag skäms inte för din hunger. Ge mig den. Modern och kör: Ta den... Mata den... Gör den kär... Mer… Modern: Synden kom inte med horn. Hon kom med min röst och kallade mig älskad. Hon fyllde inte skålen. Hon gjorde tomheten helig. Hon gav mig ingenting. Hon lärde mig att allt var mitt. Synd är så billigt. Ett enda ja och varje nej jag någonsin svalt blev någon annans skuld. Modern och kör: Gud lärde modern att dela brödet. Ishtar lär modern att dela hungern. Mer till munnen. Mer till huden. Mer till barnet. Mer till modern. Modern: Hon behöver inget altare. Varje tom skål är hennes kalk. Varje varm säng där ingen längre ber är hennes tempel. Varje mor som säger jag har avstått nog är hennes barn. Modern och kör: Vi är hennes barn. Vi är Ishtars barn. Modern: Mödrarna i Nod öppnar sina fönster. Det svarta regnet rinner från våra ansikten. Vi lyfter våra händer. Inte för att be. För att ta emot. Den sista svarta droppen hänger från taket. Alla mödrar öppnar munnen. Modern och kör: Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Mer! Ishtar ler! Vi följer! Hon gör synden kär! Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Modern: Den sista droppen slår mot stenen. Sedan ingenting. För första gången sedan Gud föll är Nod torrt. Vi kallar tystnaden för svar. Saltet ligger kvar. Modern och kör: Ishtar viskar! Vi lyder! Modern säger! Ta den... Mata den... Gör den kär... Mer... Mer! Mer... Mer... Mer... Mer! Modern: Ishtar ler! Det räcker... Det räcker... Modern och kör: Vi följer! Vi är hennes barn. Vi är Ishtars barn. Modern: Hon gör synden kär! Mer... Mer... Modern och kör: Synda nu! Ge efter! Mata hennes begär! Mer! Mer!
